Pär Lagerkvist

Som jag skrev inatt så håller jag på att läsa en helt underbar bok. Dvärgen av Pär Lagerkvist.
Och igår natt när John så desperat försökte få mig att somna så läste jag något som fastnade i mina tankar.

"Kärleken är någonting som dör. Och när den dör går den över i förruttnelse och kan bli jordmån för en ny kärlek. Den döda kärleken lever då sitt hemliga liv i den levande och det finns i själva verket i kärleken ingen död."

Så vackert, så oerhört fint, så bäst. Och det var inte alls bittert, cyniskt eller hatiskt vilket är den röda tråden i stort sett genom hela boken. För en mer bitter dvärg får man nog leta länge efter. Han får Butter i snövit att framstå som Glader. Han får mina mest cyniska och bittra stunder framstå som smärre kärleksförklaringar. Men just detta citat, ack och ve, Herre Jesus, tomtar på loftet så bra det va. Och även fast det inte är hatiskt och cyniskt så är det ändå så passande på något vis. Det gör mig varm i hjärtat.

Här har vi författaren själv. Han har rynkor i pannan vilket enligt mig och många andra är ett bevis på att han tänker mycket. Han ser sådär härligt filosoferande ut samtidigt som han ser ut som en härlig morfar. Gudars att få fika med honom och prata om livet. Det vore plastic fantastic. Varför var du tvungen att dö, 17 år innan jag föddes. Det är inte rättvist, maj-barn var du också.

Nu ska jag dammsuga och fortsätta läsa om den bittra dvärgen.
Ajöken!