.....

FAN

Identitet

Det här djuret kan jag identifiera mig med. En drömmande, filosofisk (det ser man på ögonen), fantastisk, osmidig sjöko.
Detta är jag.
Nej jag är inte hög.

Lost in Translation

Bilden blev ytterst liten av någon anledning som ännu inte är känd för mig.

Skolan idag, vart ska man börja. Trött, ont i huvudet och även en aningens magkramp. Dels för allt skrattande med Linn och dels för att min mage har gjort uppror emot mig i snart tre veckor och jag börjar bli ytterst irriterad.

För läkarna vet inte om det finns något jag kan göra åt detta problem/bekymmer/åkomma kalla det vad ni vill.

Det är grovt frustrerande och oerhört jobbigt. För jag har svårt att äta, vilket jag iofs skiter i med tanke på vilken jobbig människa jag blir när jag är hungrig. Värre än vad jag är under den perioden fröken röd är på besök.

När ska hon inse att hon inte är välkommen?

Sen så undrar jag när det ska komma en flicka/kvinna/brud/tjej/böna/jänta, in i mitt liv som inte visar sig vara hetero, ett psykfall, känslokall eller bara allmänt korkad och ointresserad. Detta faktum är inte okej, jag känner lite att det bara är sådana personer jag dras till vilket efter tiden inte blir lättare, utan snarare svårare då jag gång på gång på gång på gång, ni fattar, blir ledsen eller om man nu ska vara poetisk "får sitt hjärta krossat". Det här med kärlek kanske bara är en fantasi, en illusion, som det enbart är möjligt för vissa att se och uppleva. Som Matrix. Då Neo med flera är utvalda och vi andra kommer leva ensama hela vårat liv. Men om inget bättre kommer i min väg så ska jag bli Nunna, starta ett HighTech kloster där nunnorna får använda internet, läsa promiskuösa och mörka böcker, ha sex hur mycket det vill, kan ju tillåta satans dyrkan också.. osv.osv. Detta tar i stors sett bort allt som har med kloster att göra, men skitsamma. Kan man kalla Jane Austen för en bra författare så kan man väll ha ett kloster som inte har något mer religon eller tro (läs: om man inte räknar med satanisterna) eller vad tycker ni. Nu säger jag som en cool karl som blev mördad på ett motel: I HAVE A DREAM!

Och förövrigt så har jag tänk på att mina texter är i stort sett så osamanhängande som de kan bli. Förutom när jag har en specifik händelse att skriva om vilket inte händer så ofta då jag sällan upplever riktit bra saker som bör nämnas.

Ajöken!

Plastic Fantastic!!

Idag har varit en ytterst underbar dag. Den finaste på länge faktiskt. Jag träffade Lovisa, en brud jag kännt sen jag var typ tre ?!
Sen vi började gymnasiet så har vi varit lika dåliga på att träffas som David Batra (stavning?) är på att dra skämt. Detta är inte okej, då den här tjejen är en av de personer jag kan vara mest avslappnad med samt ha mest roligt med. Det är helt stört, vi pratar om allt mellan himmel och jord (läs: när jag skriver allt så menar jag ju inte direkt allt, ta inte allt så jävla ordagrant) och det är fint att prata med en människa som inte avskyr mitt umgänge för att jag är bitter... Och nu menar jag inte att jag bara har två kompisar som står ut med min bittra sida, men det finns garanterat folk som jag döljer den sidan för, dels för att jag inte orkar förklara varför det inte finns så mycket hopp för mänskligheten ifall majoriteten ska bete sig som de gör och dels för att tro det eller ej så finner jag det inte passande i vissa situationer att vara mig. Inte för att jag skämms för den jag är, för det gör jag verkligen inte. Utan snarare för att vissa av mina vänner kan ha det lite svårt för att ta mina hårda komentarer om att vissa borde brinna i helvetet och att jag hatar folk som säger: Men se det ifrån den ljusa sidan.
Vilken jävla ljus sida !?. Nu menar jag inte heller att jag är deprimerad och att allt är en ända stor röra av svarta mörka moln, verkligen inte.
Och jag vet inte heller hur jag ska kunna förklara mig själv på så vis att folk förstår, så vet ni vad? Det tänker jag inte göra heller.
Suck on that! Nä men nu kom jag ifrån ämnet lite (ovanligt? nä..) Så jag tänkte samanfatta del hela med små fina komentarer under mina YTTERST vackra bilder.
Den på Lovia är finast för det är hon som person också. Så ni som tycker den är ful för att den är suddig kan ta sig. Vem har bestämt att bilder ska vara i fokus och skarpa hela tiden?


Okej, det här var inte den äckligaste latten jag druckit, men inte den godaste heller. Lite blaskigt kaffe men kanelen och någon annan mystisk krydda räddade den totalt. Jag kommer dricka den fler gånger, garanterat!

Den här semlan dock var en av de godaste semlor jag har ätit på länge. Fluffigt bröd och ÄNTLIGEN ett Café som förstår att man ska vispa grädden med lite mandelmassa samt ha bauta mycket mandelmassa i själva bullen. 5/5 helt klart.

Och här har vi då kvinnan som gjorde min dag. Herre gud vilka lovord jag skriver om dig nu, men det förtjänar du, lätt som en plätt. I kalendern skriver hon förövrig in att vi ska ses nästa torsdag då ska jag även sova över. Lyckan är stor just nu.

Ajöken!

Fjortonde februari.

Hjärta

Orvar för joetjowjeotjaslrhjöltrh

Jag behöver verkligen skriva av mig, så jag kan på en gång meddela er att det förmodligen inte kommer finnas minsta logik i denna text.
Bollnäs, vad gör man i bollnäs 4 veckor på våren.
Ska praktisera i fyra veckor, ensam, kommer inte känna någon där och jag kommer vara ytterst ensam. Det slog mig för en timme sen och jag satt och grät som ett litet barn och babblade på om materialistiska saker som att mitt iPod batteri kommer dö och jag kommer få vara utan musik eftersom jag inte kommer ha en dator. Att jag kommer sakna min säng, att kunna sitta framför datorn och skriva, läsa och lyssna.
Sen kommer jag sakna min hund, och mina vänner, så otroligt mycket så jag kommer nog dö lite inombords. Som tur är så sker detta först om ett år så jag hinner förhoppningsvis vänja mig.
DsfjuiahIOehriohfgisfklhglkshrgurwhtishigos..
Bra ord det där, när man trycker fingrarna mot tangenterna, för även om ordet (läs: den saliga blandningen av bokstäver och ibland siffror) inte blir något, så är det ändå en perfekt beskrivning av vad jag kände just i stunden då jag skrev det.
Så hkfhieahriet på er.


Nu ska jag äta kladdkaka tills jag spyr.
Ajöken!

Här har ni förövrig en bild på en padda som bodde i mormor och morfars damm på deras gamla tomt vid deras gamla hus.
Paddan som jag i hemlighet döpte till Orvar. Han förstog mig han, tror jag i alla fall.
Fick bara nöjet av att träffa honom en gång och det var när jag i sommarnatten nästan klev på stackarn. Då plockade jag upp honom och satte tillbaka honom i hörnet på dammen där han brukar sitta. Har sen dess haft lite dåligt samvete, ty tänk om jag gjorde honom jätte förvirrad så att han tappade lokalsinnet, och att han faktiskt, just i den stunden jag lyfte upp honom, hade planerat att fly. Men på grund av mitt upplockande tappade kollen på norr osv.
Men jag tror att det löste sig för att när sommaren var slut så var även Orvar borta.

Irriterad? Lite kanske...

Jag hatar (läs: fullkomligt avskyr) när man sitter och pratar om sina känslor eller allmänt jobbiga situationer och det ända man möts av är likgiltighet ifrån den personen man konverserar med.
Okej att denna person inte förstår allvaret i situationen men man kan ju försöka, eller?
T.ex när René Magritte boken var såld på myrorna och jag ingick i en liten 24 timmars depression. Då försökte jag förklara för min kära vän hur absolut sorgligt detta var och jag möttes av ett:
- Och ?..... Vad är det undrar jag? Är det så svårt att försöka bry sig, att kanske säga något i stil med: - Oj, vad synd, men finns den inte att köpa någon annan stans?
Då jag sen kan fortsätta och beskriva graden av hur illa detta är just för att det inte går att köpa den någon annan stans. Då skulle jag känna mig nöjd och jag tror nog att min kompis också till en viss mån skulle må ganska bra, då hon stöttade mig i denna svåra tid.
Men icke, så gick det inte till. Hela detta med att visa ointresse till det folk pratar om kan jag förstå, men man behöver kanske inte vara så tydlig med detta. Jag menar när mina kompisar pratar om sina killproblem så kanske inte det är de samtalsämne jag är mest intresserad av, men jag försöker visa intresse, komma med förslag för att hjälpa. Inte fan sitter jag där och bara, och..?. Det är inte bara allmänt efterblivet utan även drygt och oartigt.
Att visa hyfs är inte så svårt, visst kanske det är tråkigt när man (läs: Jag) frågar en lärare varför jag får stötar av min brödrost när jag tar på den samtidigt som diskbänken och denne lärare kommer med århundradets förklaring som varar i en timme. Men man kan ju ändå försöka sitta där och le, och tacka för svaret sen när denne lärare får salivbrist och bestämmer sig för att runda av. Det tjänar faktiskt båda på. Du (läs: Jag) lär dig varför dessa stötar uppstår och läraren känner sig behövd, samt tror att du faktiskt är intresserad av hans lektion.
Båda blir vinnare, och det är faktiskt inte så illa att lära sig saker, eller lyssna på när sina vänner klagar för allt bidrar till kunskap, och kunskap är aldrig fel.

Detta var då dagens smarta tips ifrån mig, eller smart och smart, snarare dagens irritations objekt ifrån mig.
Och för att sammanfatta det hela (mestadels för er som tappa tråden vid brödrosten) så säger jag kort: Visa intresse, även om du inte är jätte intresserad.
Dina vänner uppskattar det, du lär dig (förhoppningsvis något) och ingen kommer förmodligen tycka att du är en dryg arrogant jävel.
Så jag kan ju tillägga att om detta är det du vill vara (dryg och arrogant samt likgiltig) så ska du göra tvärtom. Ignorera alla och kom med dryga kommentarer.
Ajöken !

Constantly talking isn't necessarily communicating

Jag vill bort, så långt ifrån denna trista, gråa vardag som möjligt. Jag är less på ensidiga och tankemässigt begränsade människor. Alla normer och krav som får en att vilja gapa och skrika tills rösten tar slut, klösa på väggarna tills rummet är alldeles randigt för att i någon form känna som att man presterar något som inte förväntas av en.
För att väga upp till allas förväntningar är något jag inte tänker anstränga mig i att göra, för ingen annan har rätt att förvänta sig olika stordåd ifrån mig, annat än just mig.
Det finns ingen som möjligtvis kan veta vad som är en stor bedrift för mig, möjligtvis ifall jag berättar för denne person att:
- Idag gick jag in till fåglarna i skolan, det var riktigt stort för mig.
Då finns det en liten möjlighet att folk kan förstå vilken nivå det hela ligger på. För det finns ingen annan som har någon aning om mina känslor och tankar till punkt och pricka i något fall. Även om jag önskar att jag hade en sådan person i min ficka som jag skulle kunna plocka fram när allt är för jobbigt att prata om, någon som bara förstår genom att titta på mig.
Det skulle vara fint, men denna person skulle jag förmodligen tröttna på ganska fort och skulle nog bara plockas fram vid ytterst pressade situationer. Som när man har haft en riktig skit dag och bara vill ha någon att hålla om. Då skulle man kunna plocka upp denne person ur fickan och krama den personen tills man fått ut alla tankar, utan att ha sagt något.
Nu skenar min fantasi och jag kommer förmodligen drömma om små gubbar som bor i min ficka ett flertal nätter framöver. Man skulle då dessutom kunna få designa denna oerhört sagolika och fabulösa person alldeles själv. Utseende och allt, som passar just efter den sinnesstämningen du har vid det tillfället.

Men nu spårar detta ur kontroll totalt och jag har helt tappat tråden.
Och jag orkar faktiskt inte anstränga mig i att leta upp den heller. För jag är trött, mat-koma ifrån Egalia, huvudvärk ifrån veckans första skoldag och ett allmänt virrvarr av tankar som strömmar i min nu mycket trötta hjärna.
Så det får bli allt ifrån mig denna kväll.

Ajöken!

Françoise Sagan

Denna kvinna skulle jag vilja träffa och fika med.
Françoise Sagan som har skrivit Bonjour tristesse, en av mina nya absoluta favoritböcker.
Den är helt underbar.
Jag är mållös, jag vet inte vad mer jag ska skriva just nu, men fin är den.
Läs den! Annars ska jag dränka er i något, vet inte vad än, men det kommer ju inte vara trevligt i alla fall.

Ajöken!