...Silence...

Zdzislaw Beksinski

You die young

"Ever since I was eight or nine , I've been standing on the shoreline "
Detta inlägg får börja lite med den första frasen/meningen/raden ur Shoreline med BD. Mestadels för att den är fin men också för att jag absolut inte kommer på vad jag ska skriva. Jag vill skriva massor men jag känner mig så lost i huvudet så jag får inte ut något alls. Det blir som en propp i fingrarna som hindrar det jag tänker på ifrån att glida genom armarna och ut genom fingrarna.
"you loose your hunger and you loose your way
you get confused and then you fade away "
Titta där, där kom det också en liten rad ur samma låt av samma band. Jag känner att fantasin flödar. Ironi. Jag saknar folk, jag saknar ett funktionellt liv. Jag saknar Lisa, så grovt mycket. Fast det snart har gått tre år sen du försvan så saknar jag dig så grovt mycket. Tänker på allt vi skulle kunnat ha gjort tillsammans de här 2,5 åren som susat förbi. Du var en av de få stadiga punkterna jag hade i mitt rollercoaster life. Det var ju du och jag mot världen. Vi skulle bli famous du och jag. Drottningar och gitarrister., tjejerna med de vassaste armbågarna i kroatien och allt det där. Men nu blir det inget med det, för jag vill inte stå ensam på kusten med de vassaste armbågarna om inte du står bredvid mig med tårna i vattnet.
"Oh this town kills you when you are young "

Lisa
1991-06-11 - 2007-12-03

JA, jag är bitter !

Nu jävlar kommer det inte finnas mycket av varken logik eller positivitet i det här inlägget för jag känner inte för något av det. Så det så.
Nu är det såhär att jag har kommit fram till vilken ofantligt negativ person jag är. Jag förstår faktiskt inte hur folk står ut med mig, det har jag iofs aldrig gjord då jag inte står ut med mig sjävl mestadels, men vad ska man göra lixom. Men ja, jag tror att jag förlorade mitt hopp för mänskligheten när jag var 8 år och någon snodde mina bokmärken. Sen dess har det bara gått utför och de mesta min hjärna tänker på om dagarna är just att: FY FAN VAD MÄNNISKOR SUGER! Vi är själviska, ytliga, lata, konflikträdda och i grund och botten egoistiska. Och denna sistnämnda sak har jag försökt förklara för folk att det finns egentligen ingen osjälvisk gärning. För att om du ser att din kompis är ledsen så går du ju (förhoppningsvis) fram till denna person för att se hur hen mår. Men det du inte tänker på är att ditt undermedvetna får dig att göra detta för att du inte ska må dåligt för att din kompis mår dåligt. Så just därför vill du muntra upp hen. Långsökt? Ja. Deprimerande ? Oh ja!
Förstå då varför jag är som jag är då dessa tankar bott i mitt huvud sen jag var ca 8 år.
Tack och hej leverpastej, eller något annat...

Jag står ensam med båda fötterna på jorden

Den här bilden gör mig lite lycklig , så jag tänkte börja inlägget/kladded med den, så får ni i alla fall något fint att titta på. Så kanske det inte känns helt meningslöst att ha gått in på den här bloggen/saken/dagboken/klotterplanket.. eller vad det här nu än är.

Nu har jag efter lite mer än en vecka hemma i Sverige hunnit återgå till mitt så kallade liv. Det första jag gjorde när jag kom hem, på riktigt, var att börja läsa. Förvisso så läste jag en del när jag var i Bosnien också, men jag had ju åt helvetes för lite böcker med mig vilket då resulterade i att jag köpte en annteckningsbok och började skriva istället. Då insåg jag också hur mycket jag har saknat denna blogg. Inte för att det har med att det är en blogg att göra, utan snarare att kunna sitta och uttrycka sig flytande utan skrivkramp och frustrationen när man ska skriva på de två nedersta raderna i boken och handen inte får tillräckligt med stöd.
Nu sitter jag här och firar att det blev måndag för 22 minuter sen. Firandet består av Detektivbyråns album : Wermland samt en kopp te.
Och nu tänker alla ni (läs: ni två) som läser denna blogg att: Men hjärtanes, kära barn ska du inte gå och sova. Du har skola imorgon (läs: senare idag).


Men icke sa nicke! Jag är ledig. PÅ MÅNDAGAR, resterande del av detta år , även känd som höstterminen för oss som går i skolan så är jag FRI på måndagar. Detta är så plastic fantastic att jag känner för att brista ut i sång. Men jag struntar nog i det.

Den här dagen har förövrigt varit väldigt mixad. Började bra efter en mysig övernattning hos en vän som bestod av film, choklad och en massa prat om allt och inget. För att sedan sitta i lugn och ro på perrongen väntandes på pendeltåget då en DUVA skiter på mig. Jag hatar fåglar, och är rädd för dom. Äckliga djur det där, och det vart inte bättre för att fågel tyckte jag var ett perfekt ställa att dumpa sin avföring på.

Helt onödig avstickare, ni som inte vill läsa kan snabbt hoppa till nästa stycke, men då missar ni enligt mig något mycket viktigt. Här kommer det :Jag måste inflika att vill man få sommarpirr i magen och glassbåtar på näthinnan så ska man lyssna på Kärlekens alla färjor med just detektivbyrån. Den låten drar mitt minne till sommar och sol. Men speciellt glassbåtar av någon anledning.



Åter till min dag. Jo, så med fågelbajs i håret sitter jag på pendeln med världens konstigaste känsla i magen. Som jag fortfarande inte har kommit till underfund med vad den innebär. Men skitsamma, sen kommer jag hem, trött som bara den efter en ofantligt ångestladdad och jobbig tågresa hem. För tro det eller ej så känner man sig inte så fräsh med fågelskit i håret. Väl hemma så blir det en dusch för att sedan sjunka ner framför lejonkungen och gråta en skvätt, samt två Jurassic Park filmer. Sen blir det kvällspromenad med min BÄSTA vän och det disskuteras en väldans massa om hur offantligt mycket mänskligheten suger, som ungefär jag tar upp i alla mina konversationer, oavsätt ämne. För kortfattat så tycker jag att mänskligheten suger, jag har gett upp mitt hopp och är bara allmänt bitter när det kommer till det hela. Men det tycker jag att mitt pingvin älskande väger upp för.

Nu ska jag dricka upp mitt te och försöka sova, eller i alla fall vila ögonen.
Annars har jag säkert någon bok värd att läsas om, som Bonjour tristesse!



OCH JUST DET! Jag har gjort framsteg inom vissa saker i mitt liv. Jag har nu faktiskt tagit reda på vad JAG vill och nu väntar jag bara på något slags tecken (som fågelbajset, om det nu var ett tecken, fast inte lika skitigt och äckligt) på att jag ska köra på!