Eller hur man nu ska säga. Tredje inlägget idag efter en lång bloggtorka men jag har så mycket att skriva. Eller tekniskt sett inte, äh jag vet inte. Jag har så mycket inspiration så jag inte vet vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra åt saken. För det jag vill skriva vill inte lämna min hjärna, som om det vore något fel det jag har att säga.
Kortfattat så motarbetar min hjärna mig och jag gillatr det inte alls. Feber tror jag att jag har också. Feber i hjärtat. Inte för att jag vet hur det skulle gå till, men det känns så. Har också kramp i lilltån som att all min inspiration och allt det jag vill skriv om skickas ner i lilltån så att jag inte kan få tag på den. Om jag har otur så sprängs tån, mitt på mammas nya matta.
Eller ny och ny, skit samma, mammas matta i alla fall.
Ont skulle det göra, men jag skulle samtidigt känna mig rebellisk, och kanske lite vulgär när jag sitter där och sprutar blod samtidigt som jag svär på franska. Zut alors, Putain, Merde osv osv.
Oh så härligt. Att svära på Finska eller Franska är grejen.
Det är så det ska vara.
Den här låten har jag lyssnat på hela dagen. Inte för att jag lyssnat på den på youtube utan för att mina kära vän i Hong Kong (som jag förhoppningsvis åker till i vinter) spelade den på piano om och om igen. Mestadels för att jag bad honom måste jag lägga till.
För övrigt har jag fortfarande den där lusten för att smeta ner ett vitt lakan med hallonsylt och sedan sätta upp inne i stan. Varför vet jag inte, någon sorts manifestation är ju alltid bra. Inte för jag vet hur folk skulle tolka detta. Kanske den extrema smärtan och fulheten när det gäller menstruationen eller något.
Mens ja, usch, på franska: regle (tror jag att det var). Det där lilla gegget som kommer ut ur framstjärten som skolsköterskan envisades med att säga. Vad är det för fel på typ vagina eller fitta. Aja skit samma. Jag orkar för en gångs skull inte störa mig på så små petitesser, i alla fall inte ikväll.
Ajöken!
Nu tror jag att det var allt för idag, men vem vet, om 13 minuter är det söndag och då kanske jag passar på att skriva lite till. Men det är ytterst tveksamt.
lördag 29 maj 2010
I väntan på...något.
Jag har kommit fram till hur fantastiskt patetisk jag är som människa. Jag gör så mycket saker bara för att få bekräftelse och för att det ska sluta kännas sådär konstigt i bröstet och i huvudet.
Det kan handla om att jag sitter och chattar med en relativt ointressand person ifrån tjeckien och så kläcker jag ur mig något som "JA, men jag älskar också polka" enbart för att få höra vad han har att säga för att sedan säga att jag måte gå, blockerar honom och sedan aldrig pratar med honom igen. Saker som att jag tror att jag undermedvetet snubblar och stukar handleden enbart för att jag ska slippa prata om saker som faktiskt är riktigt jobbigt. För om någon frågar hur man mår och säger: "bra, men jag har lite ont i handeledn" och sedan flashar sitt bandage så har man lyckat komma undan ett kanske jobbigt samtal. Istället så står man där och pratar om hur dålig man är för att man snubblar på sitt låga självförtorende, men självklart säger man inte självförtroende, även fast det är så. Nä, man säger att man snubbla på en sten och så fnissar man sådär flickigt som får mig att vilja hoppaifrån västerbron.
Jag hatar att jag kan bete mig som ett jävla pretto, även fast jag inte vill. Pretentiös är inget jag strävar efter att sätta på min meritlista. Nä, hellre bara vara. Lika tom som en sönderknarkad persons hjärna, hellre vara den personen som har två hjärnceller som motarbetar varandra och ens ända problem är att inte dreggla ner tröjan. Eller att bli tagen av snuten, det skulle i allafall bidra med lite spänning i livet. Att vara jagad av polisen.
Man sitter och tar en lugn fika med någon man egentligen inte tycker om, på ett fik som tydligen är så alternativt så att det blir normalt för att prata om saker som man egentligen inte bryr sig om. Då skulle det väll bli lite spännande med att en polisbil tvärnitar utanför cafét så att man måste leka superhjälte och springa upp på taket och hoppa mellan alla små hus med alla små människor i.
Det skulle vara så jävla mycket bätte än det här. Tror jag i allafall, för tänk om man nu sitter på ett jätte fint café med en jätte fin människa och har jätte fina samtal. Då skulle jag inte uppskatta att polisen kom.
Vad jag nyss kom fram till kan ju disskuteras.
Ajöken!
Det kan handla om att jag sitter och chattar med en relativt ointressand person ifrån tjeckien och så kläcker jag ur mig något som "JA, men jag älskar också polka" enbart för att få höra vad han har att säga för att sedan säga att jag måte gå, blockerar honom och sedan aldrig pratar med honom igen. Saker som att jag tror att jag undermedvetet snubblar och stukar handleden enbart för att jag ska slippa prata om saker som faktiskt är riktigt jobbigt. För om någon frågar hur man mår och säger: "bra, men jag har lite ont i handeledn" och sedan flashar sitt bandage så har man lyckat komma undan ett kanske jobbigt samtal. Istället så står man där och pratar om hur dålig man är för att man snubblar på sitt låga självförtorende, men självklart säger man inte självförtroende, även fast det är så. Nä, man säger att man snubbla på en sten och så fnissar man sådär flickigt som får mig att vilja hoppaifrån västerbron.
Jag hatar att jag kan bete mig som ett jävla pretto, även fast jag inte vill. Pretentiös är inget jag strävar efter att sätta på min meritlista. Nä, hellre bara vara. Lika tom som en sönderknarkad persons hjärna, hellre vara den personen som har två hjärnceller som motarbetar varandra och ens ända problem är att inte dreggla ner tröjan. Eller att bli tagen av snuten, det skulle i allafall bidra med lite spänning i livet. Att vara jagad av polisen.
Man sitter och tar en lugn fika med någon man egentligen inte tycker om, på ett fik som tydligen är så alternativt så att det blir normalt för att prata om saker som man egentligen inte bryr sig om. Då skulle det väll bli lite spännande med att en polisbil tvärnitar utanför cafét så att man måste leka superhjälte och springa upp på taket och hoppa mellan alla små hus med alla små människor i.
Det skulle vara så jävla mycket bätte än det här. Tror jag i allafall, för tänk om man nu sitter på ett jätte fint café med en jätte fin människa och har jätte fina samtal. Då skulle jag inte uppskatta att polisen kom.
Vad jag nyss kom fram till kan ju disskuteras.
Ajöken!
Jag lyckas då alltid göra fel.
Hur mycket jag än försöker vara rätt så går det inte. Det kan vara för att jag sällan lyssnar på andras råd eller för att jag helt enkelt inte bryr mig, om någonting.
Det känns hemskt att skriva det, men i vissa fall så önskar jag bara att jag kunde få vara ifred. Sitta och lyssna på The Smiths och bara inte bry mig. Men det finns ju saker som intresserar mig och som jag bryr mig om. Det är mina vänner som förvisso är helt cepe i huvudet men det är därför jag gillar dem och det är därför vi fungerar ihop. Jag bryr mig ockås om att läsa, utan böcker så skulle jag bli en liten blöt fläck för att sedan sjunka ner i ett av ett avlopp av tankar som jag har flytt undan i hela mitt liv.
Det skulle vara värre än döden, det skulle verkligen vara olidligt. För att den ända verklighetsflykten jag faktiskt har är det som gör att jag inte gräver ner mig i allt för långa perioder med feberpulserande tankar som infekterar mitt hjärta. Och det som är ännu konstigare är att dessa verklighetsflykter är det ända som gör att jag fortfarande har en kontakt med mänskligheten, the real world. Så medans jag sitter där med min bok för att försöka hantera press ifrån skolan och folk tycker att jag är osocial och ignorant så är detta de ända som gör att hela mitt liv inte blir till en film noir. Kafka sätter färg på mitt liv, Amanda Svenssons "Hey Dolly" får mig att känna mig mindre ensam då jag kan relatera något så grovt med Dolly. Minus drogerna, allt sex och icke att förglömma de alldeles för många besöken hos gynekologen.
Nu sätter jag punkt. Antingen i ett försök att irritera er genom att avsluta mitt i ett inlägg (som enbart fortsätter i mitt huvud) eller så känner jag inte för att blotta mer av mig själv idag.
Ni får tolka det som ni vill. Själv fick jag världens impuls över att smeta sylt på ett lakan och säta upp det på en vägg inne i stan, men jag ska nog hålla mig.
Annars kanske någon tror att jag är helt lost in space vilket kanske stämmer, delvis.
Det känns hemskt att skriva det, men i vissa fall så önskar jag bara att jag kunde få vara ifred. Sitta och lyssna på The Smiths och bara inte bry mig. Men det finns ju saker som intresserar mig och som jag bryr mig om. Det är mina vänner som förvisso är helt cepe i huvudet men det är därför jag gillar dem och det är därför vi fungerar ihop. Jag bryr mig ockås om att läsa, utan böcker så skulle jag bli en liten blöt fläck för att sedan sjunka ner i ett av ett avlopp av tankar som jag har flytt undan i hela mitt liv.
Det skulle vara värre än döden, det skulle verkligen vara olidligt. För att den ända verklighetsflykten jag faktiskt har är det som gör att jag inte gräver ner mig i allt för långa perioder med feberpulserande tankar som infekterar mitt hjärta. Och det som är ännu konstigare är att dessa verklighetsflykter är det ända som gör att jag fortfarande har en kontakt med mänskligheten, the real world. Så medans jag sitter där med min bok för att försöka hantera press ifrån skolan och folk tycker att jag är osocial och ignorant så är detta de ända som gör att hela mitt liv inte blir till en film noir. Kafka sätter färg på mitt liv, Amanda Svenssons "Hey Dolly" får mig att känna mig mindre ensam då jag kan relatera något så grovt med Dolly. Minus drogerna, allt sex och icke att förglömma de alldeles för många besöken hos gynekologen.
Nu sätter jag punkt. Antingen i ett försök att irritera er genom att avsluta mitt i ett inlägg (som enbart fortsätter i mitt huvud) eller så känner jag inte för att blotta mer av mig själv idag.
Ni får tolka det som ni vill. Själv fick jag världens impuls över att smeta sylt på ett lakan och säta upp det på en vägg inne i stan, men jag ska nog hålla mig.
Annars kanske någon tror att jag är helt lost in space vilket kanske stämmer, delvis.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)