Jag har kommit fram till hur fantastiskt patetisk jag är som människa. Jag gör så mycket saker bara för att få bekräftelse och för att det ska sluta kännas sådär konstigt i bröstet och i huvudet.
Det kan handla om att jag sitter och chattar med en relativt ointressand person ifrån tjeckien och så kläcker jag ur mig något som "JA, men jag älskar också polka" enbart för att få höra vad han har att säga för att sedan säga att jag måte gå, blockerar honom och sedan aldrig pratar med honom igen. Saker som att jag tror att jag undermedvetet snubblar och stukar handleden enbart för att jag ska slippa prata om saker som faktiskt är riktigt jobbigt. För om någon frågar hur man mår och säger: "bra, men jag har lite ont i handeledn" och sedan flashar sitt bandage så har man lyckat komma undan ett kanske jobbigt samtal. Istället så står man där och pratar om hur dålig man är för att man snubblar på sitt låga självförtorende, men självklart säger man inte självförtroende, även fast det är så. Nä, man säger att man snubbla på en sten och så fnissar man sådär flickigt som får mig att vilja hoppaifrån västerbron.
Jag hatar att jag kan bete mig som ett jävla pretto, även fast jag inte vill. Pretentiös är inget jag strävar efter att sätta på min meritlista. Nä, hellre bara vara. Lika tom som en sönderknarkad persons hjärna, hellre vara den personen som har två hjärnceller som motarbetar varandra och ens ända problem är att inte dreggla ner tröjan. Eller att bli tagen av snuten, det skulle i allafall bidra med lite spänning i livet. Att vara jagad av polisen.
Man sitter och tar en lugn fika med någon man egentligen inte tycker om, på ett fik som tydligen är så alternativt så att det blir normalt för att prata om saker som man egentligen inte bryr sig om. Då skulle det väll bli lite spännande med att en polisbil tvärnitar utanför cafét så att man måste leka superhjälte och springa upp på taket och hoppa mellan alla små hus med alla små människor i.
Det skulle vara så jävla mycket bätte än det här. Tror jag i allafall, för tänk om man nu sitter på ett jätte fint café med en jätte fin människa och har jätte fina samtal. Då skulle jag inte uppskatta att polisen kom.
Vad jag nyss kom fram till kan ju disskuteras.
Ajöken!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar