Tredje gången gilt..

Eller hur man nu ska säga. Tredje inlägget idag efter en lång bloggtorka men jag har så mycket att skriva. Eller tekniskt sett inte, äh jag vet inte. Jag har så mycket inspiration så jag inte vet vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra åt saken. För det jag vill skriva vill inte lämna min hjärna, som om det vore något fel det jag har att säga.
Kortfattat så motarbetar min hjärna mig och jag gillatr det inte alls. Feber tror jag att jag har också. Feber i hjärtat. Inte för att jag vet hur det skulle gå till, men det känns så. Har också kramp i lilltån som att all min inspiration och allt det jag vill skriv om skickas ner i lilltån så att jag inte kan få tag på den. Om jag har otur så sprängs tån, mitt på mammas nya matta.
Eller ny och ny, skit samma, mammas matta i alla fall.
Ont skulle det göra, men jag skulle samtidigt känna mig rebellisk, och kanske lite vulgär när jag sitter där och sprutar blod samtidigt som jag svär på franska. Zut alors, Putain, Merde osv osv.
Oh så härligt. Att svära på Finska eller Franska är grejen.
Det är så det ska vara.

Den här låten har jag lyssnat på hela dagen. Inte för att jag lyssnat på den på youtube utan för att mina kära vän i Hong Kong (som jag förhoppningsvis åker till i vinter) spelade den på piano om och om igen. Mestadels för att jag bad honom måste jag lägga till.



För övrigt har jag fortfarande den där lusten för att smeta ner ett vitt lakan med hallonsylt och sedan sätta upp inne i stan. Varför vet jag inte, någon sorts manifestation är ju alltid bra. Inte för jag vet hur folk skulle tolka detta. Kanske den extrema smärtan och fulheten när det gäller menstruationen eller något.
Mens ja, usch, på franska: regle (tror jag att det var). Det där lilla gegget som kommer ut ur framstjärten som skolsköterskan envisades med att säga. Vad är det för fel på typ vagina eller fitta. Aja skit samma. Jag orkar för en gångs skull inte störa mig på så små petitesser, i alla fall inte ikväll.

Ajöken!
Nu tror jag att det var allt för idag, men vem vet, om 13 minuter är det söndag och då kanske jag passar på att skriva lite till. Men det är ytterst tveksamt.