Jag lyckas då alltid göra fel.

Hur mycket jag än försöker vara rätt så går det inte. Det kan vara för att jag sällan lyssnar på andras råd eller för att jag helt enkelt inte bryr mig, om någonting.
Det känns hemskt att skriva det, men i vissa fall så önskar jag bara att jag kunde få vara ifred. Sitta och lyssna på The Smiths och bara inte bry mig. Men det finns ju saker som intresserar mig och som jag bryr mig om. Det är mina vänner som förvisso är helt cepe i huvudet men det är därför jag gillar dem och det är därför vi fungerar ihop. Jag bryr mig ockås om att läsa, utan böcker så skulle jag bli en liten blöt fläck för att sedan sjunka ner i ett av ett avlopp av tankar som jag har flytt undan i hela mitt liv.
Det skulle vara värre än döden, det skulle verkligen vara olidligt. För att den ända verklighetsflykten jag faktiskt har är det som gör att jag inte gräver ner mig i allt för långa perioder med feberpulserande tankar som infekterar mitt hjärta. Och det som är ännu konstigare är att dessa verklighetsflykter är det ända som gör att jag fortfarande har en kontakt med mänskligheten, the real world. Så medans jag sitter där med min bok för att försöka hantera press ifrån skolan och folk tycker att jag är osocial och ignorant så är detta de ända som gör att hela mitt liv inte blir till en film noir. Kafka sätter färg på mitt liv, Amanda Svenssons "Hey Dolly" får mig att känna mig mindre ensam då jag kan relatera något så grovt med Dolly. Minus drogerna, allt sex och icke att förglömma de alldeles för många besöken hos gynekologen.

Nu sätter jag punkt. Antingen i ett försök att irritera er genom att avsluta mitt i ett inlägg (som enbart fortsätter i mitt huvud) eller så känner jag inte för att blotta mer av mig själv idag.
Ni får tolka det som ni vill. Själv fick jag världens impuls över att smeta sylt på ett lakan och säta upp det på en vägg inne i stan, men jag ska nog hålla mig.
Annars kanske någon tror att jag är helt lost in space vilket kanske stämmer, delvis.