JA, jag är bitter !

Nu jävlar kommer det inte finnas mycket av varken logik eller positivitet i det här inlägget för jag känner inte för något av det. Så det så.
Nu är det såhär att jag har kommit fram till vilken ofantligt negativ person jag är. Jag förstår faktiskt inte hur folk står ut med mig, det har jag iofs aldrig gjord då jag inte står ut med mig sjävl mestadels, men vad ska man göra lixom. Men ja, jag tror att jag förlorade mitt hopp för mänskligheten när jag var 8 år och någon snodde mina bokmärken. Sen dess har det bara gått utför och de mesta min hjärna tänker på om dagarna är just att: FY FAN VAD MÄNNISKOR SUGER! Vi är själviska, ytliga, lata, konflikträdda och i grund och botten egoistiska. Och denna sistnämnda sak har jag försökt förklara för folk att det finns egentligen ingen osjälvisk gärning. För att om du ser att din kompis är ledsen så går du ju (förhoppningsvis) fram till denna person för att se hur hen mår. Men det du inte tänker på är att ditt undermedvetna får dig att göra detta för att du inte ska må dåligt för att din kompis mår dåligt. Så just därför vill du muntra upp hen. Långsökt? Ja. Deprimerande ? Oh ja!
Förstå då varför jag är som jag är då dessa tankar bott i mitt huvud sen jag var ca 8 år.
Tack och hej leverpastej, eller något annat...

Constantly talking isn't necessarily communicating

Jag vill bort, så långt ifrån denna trista, gråa vardag som möjligt. Jag är less på ensidiga och tankemässigt begränsade människor. Alla normer och krav som får en att vilja gapa och skrika tills rösten tar slut, klösa på väggarna tills rummet är alldeles randigt för att i någon form känna som att man presterar något som inte förväntas av en.
För att väga upp till allas förväntningar är något jag inte tänker anstränga mig i att göra, för ingen annan har rätt att förvänta sig olika stordåd ifrån mig, annat än just mig.
Det finns ingen som möjligtvis kan veta vad som är en stor bedrift för mig, möjligtvis ifall jag berättar för denne person att:
- Idag gick jag in till fåglarna i skolan, det var riktigt stort för mig.
Då finns det en liten möjlighet att folk kan förstå vilken nivå det hela ligger på. För det finns ingen annan som har någon aning om mina känslor och tankar till punkt och pricka i något fall. Även om jag önskar att jag hade en sådan person i min ficka som jag skulle kunna plocka fram när allt är för jobbigt att prata om, någon som bara förstår genom att titta på mig.
Det skulle vara fint, men denna person skulle jag förmodligen tröttna på ganska fort och skulle nog bara plockas fram vid ytterst pressade situationer. Som när man har haft en riktig skit dag och bara vill ha någon att hålla om. Då skulle man kunna plocka upp denne person ur fickan och krama den personen tills man fått ut alla tankar, utan att ha sagt något.
Nu skenar min fantasi och jag kommer förmodligen drömma om små gubbar som bor i min ficka ett flertal nätter framöver. Man skulle då dessutom kunna få designa denna oerhört sagolika och fabulösa person alldeles själv. Utseende och allt, som passar just efter den sinnesstämningen du har vid det tillfället.

Men nu spårar detta ur kontroll totalt och jag har helt tappat tråden.
Och jag orkar faktiskt inte anstränga mig i att leta upp den heller. För jag är trött, mat-koma ifrån Egalia, huvudvärk ifrån veckans första skoldag och ett allmänt virrvarr av tankar som strömmar i min nu mycket trötta hjärna.
Så det får bli allt ifrån mig denna kväll.

Ajöken!