JA, jag är bitter !

Nu jävlar kommer det inte finnas mycket av varken logik eller positivitet i det här inlägget för jag känner inte för något av det. Så det så.
Nu är det såhär att jag har kommit fram till vilken ofantligt negativ person jag är. Jag förstår faktiskt inte hur folk står ut med mig, det har jag iofs aldrig gjord då jag inte står ut med mig sjävl mestadels, men vad ska man göra lixom. Men ja, jag tror att jag förlorade mitt hopp för mänskligheten när jag var 8 år och någon snodde mina bokmärken. Sen dess har det bara gått utför och de mesta min hjärna tänker på om dagarna är just att: FY FAN VAD MÄNNISKOR SUGER! Vi är själviska, ytliga, lata, konflikträdda och i grund och botten egoistiska. Och denna sistnämnda sak har jag försökt förklara för folk att det finns egentligen ingen osjälvisk gärning. För att om du ser att din kompis är ledsen så går du ju (förhoppningsvis) fram till denna person för att se hur hen mår. Men det du inte tänker på är att ditt undermedvetna får dig att göra detta för att du inte ska må dåligt för att din kompis mår dåligt. Så just därför vill du muntra upp hen. Långsökt? Ja. Deprimerande ? Oh ja!
Förstå då varför jag är som jag är då dessa tankar bott i mitt huvud sen jag var ca 8 år.
Tack och hej leverpastej, eller något annat...