Jag vill bort, så långt ifrån denna trista, gråa vardag som möjligt. Jag är less på ensidiga och tankemässigt begränsade människor. Alla normer och krav som får en att vilja gapa och skrika tills rösten tar slut, klösa på väggarna tills rummet är alldeles randigt för att i någon form känna som att man presterar något som inte förväntas av en.
För att väga upp till allas förväntningar är något jag inte tänker anstränga mig i att göra, för ingen annan har rätt att förvänta sig olika stordåd ifrån mig, annat än just mig.
Det finns ingen som möjligtvis kan veta vad som är en stor bedrift för mig, möjligtvis ifall jag berättar för denne person att:
- Idag gick jag in till fåglarna i skolan, det var riktigt stort för mig.
Då finns det en liten möjlighet att folk kan förstå vilken nivå det hela ligger på. För det finns ingen annan som har någon aning om mina känslor och tankar till punkt och pricka i något fall. Även om jag önskar att jag hade en sådan person i min ficka som jag skulle kunna plocka fram när allt är för jobbigt att prata om, någon som bara förstår genom att titta på mig.
Det skulle vara fint, men denna person skulle jag förmodligen tröttna på ganska fort och skulle nog bara plockas fram vid ytterst pressade situationer. Som när man har haft en riktig skit dag och bara vill ha någon att hålla om. Då skulle man kunna plocka upp denne person ur fickan och krama den personen tills man fått ut alla tankar, utan att ha sagt något.
Nu skenar min fantasi och jag kommer förmodligen drömma om små gubbar som bor i min ficka ett flertal nätter framöver. Man skulle då dessutom kunna få designa denna oerhört sagolika och fabulösa person alldeles själv. Utseende och allt, som passar just efter den sinnesstämningen du har vid det tillfället.
Men nu spårar detta ur kontroll totalt och jag har helt tappat tråden.
Och jag orkar faktiskt inte anstränga mig i att leta upp den heller. För jag är trött, mat-koma ifrån Egalia, huvudvärk ifrån veckans första skoldag och ett allmänt virrvarr av tankar som strömmar i min nu mycket trötta hjärna.
Så det får bli allt ifrån mig denna kväll.
Ajöken!
2 kommentarer:
Jag kan vara en liten gubbe.
Kanske inte sitta i din ficka. Näe det vill jag inte, jag vill vara fri och gå omkring.
Men om du någonsin behöver den lilla gubben, så är det bara att ropa, så kommer jag.
Att kramas och prata tycker jag om, så det har jag inga problem med. Jag kommer inte bara fram i presade situationer, jag kommer fram när jag behövs, även när jag inte gör det så kommer jag fram, men då syns jag kanske inte på samma sätt, min lilla "osynliga mantel" gömmer då att jag är en kram-och prat gubbe. Men finns, det gör jag. Alltid!
Hihi lite mysko kommentar... men den var rolig att skriva och varje ord är sant :3 <3
du skriver fett fint baby <3 alltid lika klockrent. GO GO *w*
Skicka en kommentar