Tredje gången gilt..

Eller hur man nu ska säga. Tredje inlägget idag efter en lång bloggtorka men jag har så mycket att skriva. Eller tekniskt sett inte, äh jag vet inte. Jag har så mycket inspiration så jag inte vet vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra åt saken. För det jag vill skriva vill inte lämna min hjärna, som om det vore något fel det jag har att säga.
Kortfattat så motarbetar min hjärna mig och jag gillatr det inte alls. Feber tror jag att jag har också. Feber i hjärtat. Inte för att jag vet hur det skulle gå till, men det känns så. Har också kramp i lilltån som att all min inspiration och allt det jag vill skriv om skickas ner i lilltån så att jag inte kan få tag på den. Om jag har otur så sprängs tån, mitt på mammas nya matta.
Eller ny och ny, skit samma, mammas matta i alla fall.
Ont skulle det göra, men jag skulle samtidigt känna mig rebellisk, och kanske lite vulgär när jag sitter där och sprutar blod samtidigt som jag svär på franska. Zut alors, Putain, Merde osv osv.
Oh så härligt. Att svära på Finska eller Franska är grejen.
Det är så det ska vara.

Den här låten har jag lyssnat på hela dagen. Inte för att jag lyssnat på den på youtube utan för att mina kära vän i Hong Kong (som jag förhoppningsvis åker till i vinter) spelade den på piano om och om igen. Mestadels för att jag bad honom måste jag lägga till.



För övrigt har jag fortfarande den där lusten för att smeta ner ett vitt lakan med hallonsylt och sedan sätta upp inne i stan. Varför vet jag inte, någon sorts manifestation är ju alltid bra. Inte för jag vet hur folk skulle tolka detta. Kanske den extrema smärtan och fulheten när det gäller menstruationen eller något.
Mens ja, usch, på franska: regle (tror jag att det var). Det där lilla gegget som kommer ut ur framstjärten som skolsköterskan envisades med att säga. Vad är det för fel på typ vagina eller fitta. Aja skit samma. Jag orkar för en gångs skull inte störa mig på så små petitesser, i alla fall inte ikväll.

Ajöken!
Nu tror jag att det var allt för idag, men vem vet, om 13 minuter är det söndag och då kanske jag passar på att skriva lite till. Men det är ytterst tveksamt.

Orvar för joetjowjeotjaslrhjöltrh

Jag behöver verkligen skriva av mig, så jag kan på en gång meddela er att det förmodligen inte kommer finnas minsta logik i denna text.
Bollnäs, vad gör man i bollnäs 4 veckor på våren.
Ska praktisera i fyra veckor, ensam, kommer inte känna någon där och jag kommer vara ytterst ensam. Det slog mig för en timme sen och jag satt och grät som ett litet barn och babblade på om materialistiska saker som att mitt iPod batteri kommer dö och jag kommer få vara utan musik eftersom jag inte kommer ha en dator. Att jag kommer sakna min säng, att kunna sitta framför datorn och skriva, läsa och lyssna.
Sen kommer jag sakna min hund, och mina vänner, så otroligt mycket så jag kommer nog dö lite inombords. Som tur är så sker detta först om ett år så jag hinner förhoppningsvis vänja mig.
DsfjuiahIOehriohfgisfklhglkshrgurwhtishigos..
Bra ord det där, när man trycker fingrarna mot tangenterna, för även om ordet (läs: den saliga blandningen av bokstäver och ibland siffror) inte blir något, så är det ändå en perfekt beskrivning av vad jag kände just i stunden då jag skrev det.
Så hkfhieahriet på er.


Nu ska jag äta kladdkaka tills jag spyr.
Ajöken!

Här har ni förövrig en bild på en padda som bodde i mormor och morfars damm på deras gamla tomt vid deras gamla hus.
Paddan som jag i hemlighet döpte till Orvar. Han förstog mig han, tror jag i alla fall.
Fick bara nöjet av att träffa honom en gång och det var när jag i sommarnatten nästan klev på stackarn. Då plockade jag upp honom och satte tillbaka honom i hörnet på dammen där han brukar sitta. Har sen dess haft lite dåligt samvete, ty tänk om jag gjorde honom jätte förvirrad så att han tappade lokalsinnet, och att han faktiskt, just i den stunden jag lyfte upp honom, hade planerat att fly. Men på grund av mitt upplockande tappade kollen på norr osv.
Men jag tror att det löste sig för att när sommaren var slut så var även Orvar borta.