Nu kommer det här säkert läsas av många och de flesta kommer inte fatta något alls, MEN jag känner att jag måste få skriva av mig. För det funkar inte att gå runt med de här känslorna och inte få utlopp för dem. Igår var en sån sjukt jobbig dag så jag vet inte vart jag ska börja. Jag har under dagen till att börja med, hanterat saker way above my maturity level. Saker som jag är alldeles för liten för att ens börja tänka på MEN det har verkligen inte med kvällens händelser att göra.

Jag tänker absolut inte berätta exakt vad det är som har hänt, för jag vill inte hänga ut allt på nätet. Sorry till alla er (4?) som läser denna blogg men skvallerbloggning är inget jag sysslar med. Skit samma. Jag blev bara så ledsen över att det inte blev som jag ville. Men å andra sidan kändes det ändå jävligt naivt att tro att det skulle bli så, som jag ville.
Jag blir bara så oerhört frustrerad när människan inte kan ta in det jag säger till henne. Men det släpper vi, det är bara en droppe i vattenpölen av alla problem.
Jag vill inte ge dig dåligt samvete, det vill jag inte. För att det vore fel, du sa bara det du kännde och how could I blame you for doing that ? Jag är snarare tacksam att du sa det du kände och inte gav mig en massa förhoppningar. Problemet i det hela är inte just det.
Jag är bara förvirrad över hur vi står nu. Det låter helt sinnesjukt, som något ur OC eller One Tree Hill, men så är det. Men jag lär ju få mitt svar, för vi har ju inte avsagt våran vännskap. Tack och lov säger jag bara. Jag vet bara inte riktigt vad jag ska göra. Det känns som att alla gränser har suddats ut och här står jag i mitten , för rädd för att röra mig, för jag vill inte kliva över fel gräns.

Nä nu orkar jag inte det här mer. Det gör jag inte.
Ajöken!
Och det här inlägget måste förövrigt ta priset för mitt mest luddiga inlägg NÅGONSIN !