Men i vilket fall som helst så har jag fortfarande ont i Hjärtat. Det gör faktiskt ondast där.
Och jag undar när i helvete hade det tänkt att försvinna då? För jag orkar inte gå runt och känna mig som om att den stor orkan med olycklig kärlek svept över mig.
Tvåsamheten får vänta till jag hittar någon som faktiskt vill ha mig lika mycket som jag vill ha henne.
Nu ska jag läsa Daddy long legs tills livet inte känns lika meningslöst och besvarad kärleken känns mindre som ett påhittat fenomen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar