Jag är inte en liten dam som behöver någon att komma med sin vita springare.
Jag är inte en sådan person som inte klarar sig själv, tacka vet jag att vara själv ibland då jag får tid att tänka, att skapa och att vara allmänt ostörd.
Jag är absolut inte en sådan person som sitter och gråter för att jag inte har några planer på en fredag, jag bejakar istället tillfället och läser en bra bok, skriver på någon fjantig liten novell eller en av mina favorit sysslor, sova. Jag sitter inte heller och deppar över att jag kunde vara smalare,smartare,roligare,duktikare på diverse saker, de faktum att jag är singel eller att jag inte har ett jobb. Vet ni varför?
JO, för att jag för tillfället inte gör något åt saken. Och om jag inte försöker fixa ett bestående faktum, då har jag per automatik ingen rätt till att klaga.

Ja, ursäkter och ursäkter.

Ledsen för att jag är sorgligt oaktiv för tillfället. Men jag har fullt upp med praktik, plugg och livet helt enkelt. Och jag har alldeles för mycket saker på hjärtat för att hinna skriva av allt här. Men en sak är positivt i alla fall  och det är att jag har hittat min kamerasladd vilket innebär att jag snart kommer kunna börja posta mina egna bilder. Underbart säger jag. Och en sak till, tumbl är en av mina nya grejer. Jag älskart masvis! Min sjuk coola och fina tumblr hittar ni här.

Jag blir förövrig jätte ledsen över att det snöar ute. Oktober är inte ens över en. Jag blir ju alldeles ledsen i ögat över detta faktum. Iskallt är det när jag går hemifrån på morgonen. Usch och blä! + att min far har ett par av de snyggaste skorna jag har sett MEN de tillhör hans uniform så jag får ickepicke låna dem. Inte snällt det där. Och det är förövrigt inte jag som har stora fötter, min pappa har ganska små. Eller något.

Yttrandefriheten..

SD säger att vi som är emot dem är emot yttrandefriheten.
Men om de har rätt att yttra sina rasistiska åsikter så har väll jag all rätt i världen att yttra mitt ogillande emot partiet ?

SNYG SNYGG

SÅ JÄVLA SNYGG
Shannyn Sossamon

Jag älskar...

Jag älskar att vara mig. Jag älskar att sitta här som en tonåring med noll koll på vad hon vill göra med sitt liv, egentligen. Jag älskar att kunna vara den jag är, öppet kunna springa runt och vara den lilla flata jag är utan att vara rädd för att jag ska spärras in på ett psykhem. Jag älskar och sitta på en balkong med mina vänner och prata bort natten medans man proppar munnarna fulla med godis utan att bry sig om att det faktiskt bara är onsdag. Jag älskar att bara vara hemma och se på film, dricka te och bara vara. Jag älskar de stunderna jag faktiskt klarar av att stänga av min mobil och inte använda datorn, att verkligen vara helt cut off ifrån omvärlden. Jag älskar att lyssna på fransk musik och drömma mig bort till baguetter och eifeltornet, trotts att jag inte kan mer än 20 ord på franska. Jag älskar att böcker är några av mina bästa vänner som förstår mig till punkt och pricka. Jag älskar att lyssna på The Smiths när det känns som om att alla låtar är skrivna om mig. Jag älskar att gå på promenad i regnet och fånga regndroppar på tungan. Jag älskar att gå på promenad när det snöar och fånga snöflingor på tungan. Jag älskar 20, 50 och 60 talet. Jag älskar mitt gosedjur ifrån IKEA som är en jättefin groda med vingar, prickik tunika och rutiga shorts. Jag älskar geléråttor. Jag älskar Sara Granér och Jan Stenmark. Jag älskar min pappa men i hemlighet önskar jag att han var Ozzy Osbourne. Jag älskar min mamma men i hemlighet önskar jag att hon var Dolly Parton. Jag älskar min bror men i hemlighet önskar jag att han var Steve-O, men bara ibland. Jag älskar Adam, han är som stålmannen för mig, fast med rosa taights. Jag älskar så jävla mycket saker så det är helt sjukt. Jag älskar doftljus och mysiga kuddar. Jag älskar att sova med någon, att bara kramas hela natten. Jag älskar te och kaffe, men mest te. Jag älskar mitt liv, men ibland önskar jag att jag var någon cool brud som Kelly Osbourne. Jag älskar tidningen vanity fair. Jag älskar Hey Dolly och ibland känner jag mig som Dolly, massor. Jag älskar fotografen Annie Leibovitz och vill inget hellre än att bli fotograferad av henne. Jag älskar att jag älskar. Jag älskar att jag finns. Jag äskar att du finns.

Ont det gör ont

Jag har ont i hela kroppen. Men så blir det när man kör fyrhjuling i skogen 6 timmar samt halkar i badkaret. Ett under att jag ens klarar av att skriva det här.
Men i vilket fall som helst så har jag fortfarande ont i Hjärtat. Det gör faktiskt ondast där.
Och jag undar när i helvete hade det tänkt att försvinna då? För jag orkar inte gå runt och känna mig som om att den stor orkan med olycklig kärlek svept över mig.
Tvåsamheten får vänta till jag hittar någon som faktiskt vill ha mig lika mycket som jag vill ha henne.

Nu ska jag läsa Daddy long legs tills livet inte känns lika meningslöst och besvarad kärleken känns mindre som ett påhittat fenomen.

Tvåsamhet

I min drömmvärld:
[Den må vara extrem och precis, men har man levt ensam länge så drömmer man gärna bort]

Jag och kvinnan i mitt liv sitter i våran lägenhet nära Karlberg's tågstation. Blott 23 år gammla bor vi i världens snyggaste trea inredd på det allra snyggaste sättet. Sovrummet är fantastiskt fint och ljusblått med mörkbruna möbler. En stor bokhylla med favoritböckerna står nära fönstret och bredvid står en fantastisk fåtölj och en utmärkt läslampa. Gardinerna är vita och de tre röd-orange-gula blomkrukorna med vita gerberor står fint på fönsterhyllan. På sängen ligger en vit-blå-röd filt och ett vitt överkast samt prydnadskuddar i matchande färger. Taklampan är också snygg men jag har inte kommit på hur den ser ut än.
Dessutom en stor garderob och byrå som hushåller alla våra kläder.

Vardagsrummet är ljusgrönt med två av ikeas blommiga soffor samt en blommig fåtölj i samma modell för folk som inte är lika intresserade av tvåsamheten. Bordet är ett vitt litet bord med en fin sliten yta eftersom jag inhandlade den på loppis för fem riksdaler. Tv'n står i en snygg tv/bok hylla som är invaderad av fina hattaskar, böcker och såklart en del film också som dock står i fina små förvaringslådor. Även en jordglob och några foton får plats.
Såklart finns det även hyllor på de gröna väggarna som är invaderade av fina ljuslyktor. Likadant på fönsterhyllorna så står det blockljus och en eller två gerberor tills.

Vid ena fönstret är även dörren till balkongen. När man kommer ut så möts man av två lite mindre fåtöljer och ett litet mosaikbord som pryds av ett stort vitt blockljus samt två stora röda tekoppar. Under bordet står en askopp för våra rökande vänner. Balkongen är även överbebodd av växter och ljus. Det hänger ljusslingor i taket som ger intrycket av att ha en stjärnhimmel ovanför huvudet även när det är mulet ute.

Köket är mycket litet men det gör ingenting. Bordet är högt och har tre barstolar på vardera sida. De vita kakelplattorna är dekorerade med designtorgets äppelklistermärken för kakel. Det står tre små blomkrukor på diskbänken med kryddor som rosmarin, timjan och basilika. Dessutom så finns det en super snygg kryddhylla ovanför spisen. Men inte är kryddorna i vanliga santamaria burkar, nej nej. Utan gamla teburkar ifrån diverse loppisar.
Köket har en röd fondvägg som det bara är tre små hyllor på. En med kokböcker, en med en växt med lååånga blad och en som det står en klocka på. På fönsterbrädan står det tavlor med söta små motiv lutandes emot fönstret samt en grön tekanna och en dinosaurie jag köpt på loppis för 50 öre.

Det tredje rummet är ett gästrum som är helt vitt. Men den ena väggen är helt täckt av tavlor med ramar i diverse färger. Med söta motiv tagena i macro. Sängen har ett grönt överkast och en vit fluffig filt. Det står även en jordglob på fönsterhyllan och en (no shit) röd gerbera.

Badrummet är ytterst pittoreskt och allt kretsar kring det fina badkaret med lejontassar. Det står badbubbel och massa fina saker att ha i vattnet när man badar. Samt en hylla med GERBEROR. Dessutom är det doftljus i hela badrummet.

I denna lägenhet bor då jag och kvinnan i mitt liv. Med filkvällar, middagsbjudningar, vin-nätter och allmänt mys. Frukost på sängen, bli ompysslad när man är sjuk samt pyssla om när den andra är sjuk. Underbar musik som strömmar genom lägenheten och te så att det skulle kunna föda en hel arme.
Nu återstår bara det sista lilla. När kommer någon jag kan dela den här tvåsamheten med ?
Och det blir ingen bild i det här inlägget. Ni får helt enkelt fantisera fram själva om hur min lägenhet kommer se ut. Självklart kommer det komma fler detaljer och dylikt. Men detta är lixom the basic plan.

Please, Please, Please, let me get what I want..

Nu sitter jag här och tänkte att en uppdatering skulle sitta fint. Men som vanligt så har lilla förvirrade jag ingen aning om hur jag ska uttrycka mig eller ens om vad för den delen.
Jag vet inte. Jag sitter just nu förövrig och får grova skrattanfall då min vänns msn har fått fnatt och loggar ut henne hela tiden. Men mellan varje utloggning så skriver hon saker som: JÄVLA, BAJS, MSN, JAG SKA SLÅ SÖNDER DIG. osv. Sen så kissade jag nästan på mig av skratt då Frondas - Rulla fram , går igång på min spotify. Jag dog tusen gånger om. Antingen så var det min bror eller någon av mina kompisar med sämsta humorn som tyckte det var skitkul att lägga in den. Jag dog även av skratt (eller dog och dog LÄS: skratta så att jag nästan dog, för hade jag dött så hade jag knappast kunnat skriva det här..) när min kompis beskrev igår hur offantligt roligt hennes syster hade haft det och sprayfärgat hennes hår blått när hon somnat i deras soffa.

Hade min bror färgat mitt hår blått så hade jag först slagit honom med sprayburken för att sen hämnas och färga hans hår ROSA, permanent då. Detta skulle dock innebära att jag band fast honom vid en stol eller så, men sådanna pettitesser löser sig alltid.

Så, intressant inlägg, oh ja. Men nu måste jag seriöst kissa, på riktigt. Annars sker det en olycka för Malin skickade precis en bild på hur hennes hår ser ut .. Jag dör nästan.
Ajöken!

Nu kommer det här säkert läsas av många och de flesta kommer inte fatta något alls, MEN jag känner att jag måste få skriva av mig. För det funkar inte att gå runt med de här känslorna och inte få utlopp för dem. Igår var en sån sjukt jobbig dag så jag vet inte vart jag ska börja. Jag har under dagen till att börja med, hanterat saker way above my maturity level. Saker som jag är alldeles för liten för att ens börja tänka på MEN det har verkligen inte med kvällens händelser att göra.

Jag tänker absolut inte berätta exakt vad det är som har hänt, för jag vill inte hänga ut allt på nätet. Sorry till alla er (4?) som läser denna blogg men skvallerbloggning är inget jag sysslar med. Skit samma. Jag blev bara så ledsen över att det inte blev som jag ville. Men å andra sidan kändes det ändå jävligt naivt att tro att det skulle bli så, som jag ville.
Jag blir bara så oerhört frustrerad när människan inte kan ta in det jag säger till henne. Men det släpper vi, det är bara en droppe i vattenpölen av alla problem.
Jag vill inte ge dig dåligt samvete, det vill jag inte. För att det vore fel, du sa bara det du kännde och how could I blame you for doing that ? Jag är snarare tacksam att du sa det du kände och inte gav mig en massa förhoppningar. Problemet i det hela är inte just det.
Jag är bara förvirrad över hur vi står nu. Det låter helt sinnesjukt, som något ur OC eller One Tree Hill, men så är det. Men jag lär ju få mitt svar, för vi har ju inte avsagt våran vännskap. Tack och lov säger jag bara. Jag vet bara inte riktigt vad jag ska göra. Det känns som att alla gränser har suddats ut och här står jag i mitten , för rädd för att röra mig, för jag vill inte kliva över fel gräns.

Nä nu orkar jag inte det här mer. Det gör jag inte.
Ajöken!
Och det här inlägget måste förövrigt ta priset för mitt mest luddiga inlägg NÅGONSIN !

...Silence...

Zdzislaw Beksinski

You die young

"Ever since I was eight or nine , I've been standing on the shoreline "
Detta inlägg får börja lite med den första frasen/meningen/raden ur Shoreline med BD. Mestadels för att den är fin men också för att jag absolut inte kommer på vad jag ska skriva. Jag vill skriva massor men jag känner mig så lost i huvudet så jag får inte ut något alls. Det blir som en propp i fingrarna som hindrar det jag tänker på ifrån att glida genom armarna och ut genom fingrarna.
"you loose your hunger and you loose your way
you get confused and then you fade away "
Titta där, där kom det också en liten rad ur samma låt av samma band. Jag känner att fantasin flödar. Ironi. Jag saknar folk, jag saknar ett funktionellt liv. Jag saknar Lisa, så grovt mycket. Fast det snart har gått tre år sen du försvan så saknar jag dig så grovt mycket. Tänker på allt vi skulle kunnat ha gjort tillsammans de här 2,5 åren som susat förbi. Du var en av de få stadiga punkterna jag hade i mitt rollercoaster life. Det var ju du och jag mot världen. Vi skulle bli famous du och jag. Drottningar och gitarrister., tjejerna med de vassaste armbågarna i kroatien och allt det där. Men nu blir det inget med det, för jag vill inte stå ensam på kusten med de vassaste armbågarna om inte du står bredvid mig med tårna i vattnet.
"Oh this town kills you when you are young "

Lisa
1991-06-11 - 2007-12-03

JA, jag är bitter !

Nu jävlar kommer det inte finnas mycket av varken logik eller positivitet i det här inlägget för jag känner inte för något av det. Så det så.
Nu är det såhär att jag har kommit fram till vilken ofantligt negativ person jag är. Jag förstår faktiskt inte hur folk står ut med mig, det har jag iofs aldrig gjord då jag inte står ut med mig sjävl mestadels, men vad ska man göra lixom. Men ja, jag tror att jag förlorade mitt hopp för mänskligheten när jag var 8 år och någon snodde mina bokmärken. Sen dess har det bara gått utför och de mesta min hjärna tänker på om dagarna är just att: FY FAN VAD MÄNNISKOR SUGER! Vi är själviska, ytliga, lata, konflikträdda och i grund och botten egoistiska. Och denna sistnämnda sak har jag försökt förklara för folk att det finns egentligen ingen osjälvisk gärning. För att om du ser att din kompis är ledsen så går du ju (förhoppningsvis) fram till denna person för att se hur hen mår. Men det du inte tänker på är att ditt undermedvetna får dig att göra detta för att du inte ska må dåligt för att din kompis mår dåligt. Så just därför vill du muntra upp hen. Långsökt? Ja. Deprimerande ? Oh ja!
Förstå då varför jag är som jag är då dessa tankar bott i mitt huvud sen jag var ca 8 år.
Tack och hej leverpastej, eller något annat...

Jag står ensam med båda fötterna på jorden

Den här bilden gör mig lite lycklig , så jag tänkte börja inlägget/kladded med den, så får ni i alla fall något fint att titta på. Så kanske det inte känns helt meningslöst att ha gått in på den här bloggen/saken/dagboken/klotterplanket.. eller vad det här nu än är.

Nu har jag efter lite mer än en vecka hemma i Sverige hunnit återgå till mitt så kallade liv. Det första jag gjorde när jag kom hem, på riktigt, var att börja läsa. Förvisso så läste jag en del när jag var i Bosnien också, men jag had ju åt helvetes för lite böcker med mig vilket då resulterade i att jag köpte en annteckningsbok och började skriva istället. Då insåg jag också hur mycket jag har saknat denna blogg. Inte för att det har med att det är en blogg att göra, utan snarare att kunna sitta och uttrycka sig flytande utan skrivkramp och frustrationen när man ska skriva på de två nedersta raderna i boken och handen inte får tillräckligt med stöd.
Nu sitter jag här och firar att det blev måndag för 22 minuter sen. Firandet består av Detektivbyråns album : Wermland samt en kopp te.
Och nu tänker alla ni (läs: ni två) som läser denna blogg att: Men hjärtanes, kära barn ska du inte gå och sova. Du har skola imorgon (läs: senare idag).


Men icke sa nicke! Jag är ledig. PÅ MÅNDAGAR, resterande del av detta år , även känd som höstterminen för oss som går i skolan så är jag FRI på måndagar. Detta är så plastic fantastic att jag känner för att brista ut i sång. Men jag struntar nog i det.

Den här dagen har förövrigt varit väldigt mixad. Började bra efter en mysig övernattning hos en vän som bestod av film, choklad och en massa prat om allt och inget. För att sedan sitta i lugn och ro på perrongen väntandes på pendeltåget då en DUVA skiter på mig. Jag hatar fåglar, och är rädd för dom. Äckliga djur det där, och det vart inte bättre för att fågel tyckte jag var ett perfekt ställa att dumpa sin avföring på.

Helt onödig avstickare, ni som inte vill läsa kan snabbt hoppa till nästa stycke, men då missar ni enligt mig något mycket viktigt. Här kommer det :Jag måste inflika att vill man få sommarpirr i magen och glassbåtar på näthinnan så ska man lyssna på Kärlekens alla färjor med just detektivbyrån. Den låten drar mitt minne till sommar och sol. Men speciellt glassbåtar av någon anledning.



Åter till min dag. Jo, så med fågelbajs i håret sitter jag på pendeln med världens konstigaste känsla i magen. Som jag fortfarande inte har kommit till underfund med vad den innebär. Men skitsamma, sen kommer jag hem, trött som bara den efter en ofantligt ångestladdad och jobbig tågresa hem. För tro det eller ej så känner man sig inte så fräsh med fågelskit i håret. Väl hemma så blir det en dusch för att sedan sjunka ner framför lejonkungen och gråta en skvätt, samt två Jurassic Park filmer. Sen blir det kvällspromenad med min BÄSTA vän och det disskuteras en väldans massa om hur offantligt mycket mänskligheten suger, som ungefär jag tar upp i alla mina konversationer, oavsätt ämne. För kortfattat så tycker jag att mänskligheten suger, jag har gett upp mitt hopp och är bara allmänt bitter när det kommer till det hela. Men det tycker jag att mitt pingvin älskande väger upp för.

Nu ska jag dricka upp mitt te och försöka sova, eller i alla fall vila ögonen.
Annars har jag säkert någon bok värd att läsas om, som Bonjour tristesse!



OCH JUST DET! Jag har gjort framsteg inom vissa saker i mitt liv. Jag har nu faktiskt tagit reda på vad JAG vill och nu väntar jag bara på något slags tecken (som fågelbajset, om det nu var ett tecken, fast inte lika skitigt och äckligt) på att jag ska köra på!

Så fint

There is a pleasure in the pathless woods,
There is a rapture on the lonely shore,
There is society, where none intrudes,
By the deep sea, and music in its roar:
I love not man the less, but Nature more.

//Lord Byron, Childe Harold's Pilgrimage

En av mina favoritfilmer börjar just med detta, skrivet av Lord Byron.
Så fint

Girl Anachronism

Lägg märke till att titeln på detta inlägg inte har någon koppling med detta ofantligt intressanta blogginlägg. Jag ska snart bege mig bort mot stora dryga staden för att träffa my fellow resepartner Marijela. Vi ska fixa lite smått innan vi far. Jag är trött och kommer förmodligen vara ett ytterst tråkigt sällskap men det får hon ta, jag måste ladda batterierna om jag ska vara plastic fantastic i två veckor. Aja, ville bara fördriva tiden lite med att skriva då min sminkning tog så ofattbart kort tid att göra. Jag förstår mig verkligen inte på folk som sminkar sig i dryga 45 minuter, det kommer nog alltid förbli ett mysterium då de ända smink jag använder är mascara, eyeliner, läppstift och möjligtvis foundation/ögonskugga, men det är tur att folk är olika. För som jag sagt många gånger tidigare så hade världen varit så tråkigt.

Livet är också en aningens komplicerat för tillfället vilket inte hör till det ovanliga när det gäller mig. Men för stunden så är det riktigt illa, till och med för att vara mig!

Men nu ska jag, unlady-like som jag är, gå på toa. (men shit skrev hon verkligen det typ lixom, oh my god, hon kan ju inte gå runt och säga att hon ska gå på toa, killar får ju inte tro att tjejer också bajsar)

Men oh yes, I did, men vad jag ska göra på toan är nog min ensak.

Ajöken så länge!

Jadu, varför ?

Jag är inte död, än.

Jag har bara haft noll lust att blotta mig på nätet sedan den 29 maj av någon anledning.
Jag ska [för min egen skull] försöka blogga mer.
Jag skiter i om ingen läser, att skriva av mig är bra för MIG, samt att skriva av mig på ett ställe där alla kan läsa om det som finns djupt inom mig är bra. För då lär jag mig något har jag kommit fram till, vad vet jag inte. Men det lär ju vara en ganska viktig sak, tror jag.
Aja, nu ska jag i alla fall fortsätta titta på Drawn together och skratta åt denna ytterst porriga/slashiga/fjantiga/roliga animerade reality serien.

Tredje gången gilt..

Eller hur man nu ska säga. Tredje inlägget idag efter en lång bloggtorka men jag har så mycket att skriva. Eller tekniskt sett inte, äh jag vet inte. Jag har så mycket inspiration så jag inte vet vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra åt saken. För det jag vill skriva vill inte lämna min hjärna, som om det vore något fel det jag har att säga.
Kortfattat så motarbetar min hjärna mig och jag gillatr det inte alls. Feber tror jag att jag har också. Feber i hjärtat. Inte för att jag vet hur det skulle gå till, men det känns så. Har också kramp i lilltån som att all min inspiration och allt det jag vill skriv om skickas ner i lilltån så att jag inte kan få tag på den. Om jag har otur så sprängs tån, mitt på mammas nya matta.
Eller ny och ny, skit samma, mammas matta i alla fall.
Ont skulle det göra, men jag skulle samtidigt känna mig rebellisk, och kanske lite vulgär när jag sitter där och sprutar blod samtidigt som jag svär på franska. Zut alors, Putain, Merde osv osv.
Oh så härligt. Att svära på Finska eller Franska är grejen.
Det är så det ska vara.

Den här låten har jag lyssnat på hela dagen. Inte för att jag lyssnat på den på youtube utan för att mina kära vän i Hong Kong (som jag förhoppningsvis åker till i vinter) spelade den på piano om och om igen. Mestadels för att jag bad honom måste jag lägga till.



För övrigt har jag fortfarande den där lusten för att smeta ner ett vitt lakan med hallonsylt och sedan sätta upp inne i stan. Varför vet jag inte, någon sorts manifestation är ju alltid bra. Inte för jag vet hur folk skulle tolka detta. Kanske den extrema smärtan och fulheten när det gäller menstruationen eller något.
Mens ja, usch, på franska: regle (tror jag att det var). Det där lilla gegget som kommer ut ur framstjärten som skolsköterskan envisades med att säga. Vad är det för fel på typ vagina eller fitta. Aja skit samma. Jag orkar för en gångs skull inte störa mig på så små petitesser, i alla fall inte ikväll.

Ajöken!
Nu tror jag att det var allt för idag, men vem vet, om 13 minuter är det söndag och då kanske jag passar på att skriva lite till. Men det är ytterst tveksamt.

I väntan på...något.

Jag har kommit fram till hur fantastiskt patetisk jag är som människa. Jag gör så mycket saker bara för att få bekräftelse och för att det ska sluta kännas sådär konstigt i bröstet och i huvudet.
Det kan handla om att jag sitter och chattar med en relativt ointressand person ifrån tjeckien och så kläcker jag ur mig något som "JA, men jag älskar också polka" enbart för att få höra vad han har att säga för att sedan säga att jag måte gå, blockerar honom och sedan aldrig pratar med honom igen. Saker som att jag tror att jag undermedvetet snubblar och stukar handleden enbart för att jag ska slippa prata om saker som faktiskt är riktigt jobbigt. För om någon frågar hur man mår och säger: "bra, men jag har lite ont i handeledn" och sedan flashar sitt bandage så har man lyckat komma undan ett kanske jobbigt samtal. Istället så står man där och pratar om hur dålig man är för att man snubblar på sitt låga självförtorende, men självklart säger man inte självförtroende, även fast det är så. Nä, man säger att man snubbla på en sten och så fnissar man sådär flickigt som får mig att vilja hoppaifrån västerbron.

Jag hatar att jag kan bete mig som ett jävla pretto, även fast jag inte vill. Pretentiös är inget jag strävar efter att sätta på min meritlista. Nä, hellre bara vara. Lika tom som en sönderknarkad persons hjärna, hellre vara den personen som har två hjärnceller som motarbetar varandra och ens ända problem är att inte dreggla ner tröjan. Eller att bli tagen av snuten, det skulle i allafall bidra med lite spänning i livet. Att vara jagad av polisen.
Man sitter och tar en lugn fika med någon man egentligen inte tycker om, på ett fik som tydligen är så alternativt så att det blir normalt för att prata om saker som man egentligen inte bryr sig om. Då skulle det väll bli lite spännande med att en polisbil tvärnitar utanför cafét så att man måste leka superhjälte och springa upp på taket och hoppa mellan alla små hus med alla små människor i.

Det skulle vara så jävla mycket bätte än det här. Tror jag i allafall, för tänk om man nu sitter på ett jätte fint café med en jätte fin människa och har jätte fina samtal. Då skulle jag inte uppskatta att polisen kom.

Vad jag nyss kom fram till kan ju disskuteras.
Ajöken!

Jag lyckas då alltid göra fel.

Hur mycket jag än försöker vara rätt så går det inte. Det kan vara för att jag sällan lyssnar på andras råd eller för att jag helt enkelt inte bryr mig, om någonting.
Det känns hemskt att skriva det, men i vissa fall så önskar jag bara att jag kunde få vara ifred. Sitta och lyssna på The Smiths och bara inte bry mig. Men det finns ju saker som intresserar mig och som jag bryr mig om. Det är mina vänner som förvisso är helt cepe i huvudet men det är därför jag gillar dem och det är därför vi fungerar ihop. Jag bryr mig ockås om att läsa, utan böcker så skulle jag bli en liten blöt fläck för att sedan sjunka ner i ett av ett avlopp av tankar som jag har flytt undan i hela mitt liv.
Det skulle vara värre än döden, det skulle verkligen vara olidligt. För att den ända verklighetsflykten jag faktiskt har är det som gör att jag inte gräver ner mig i allt för långa perioder med feberpulserande tankar som infekterar mitt hjärta. Och det som är ännu konstigare är att dessa verklighetsflykter är det ända som gör att jag fortfarande har en kontakt med mänskligheten, the real world. Så medans jag sitter där med min bok för att försöka hantera press ifrån skolan och folk tycker att jag är osocial och ignorant så är detta de ända som gör att hela mitt liv inte blir till en film noir. Kafka sätter färg på mitt liv, Amanda Svenssons "Hey Dolly" får mig att känna mig mindre ensam då jag kan relatera något så grovt med Dolly. Minus drogerna, allt sex och icke att förglömma de alldeles för många besöken hos gynekologen.

Nu sätter jag punkt. Antingen i ett försök att irritera er genom att avsluta mitt i ett inlägg (som enbart fortsätter i mitt huvud) eller så känner jag inte för att blotta mer av mig själv idag.
Ni får tolka det som ni vill. Själv fick jag världens impuls över att smeta sylt på ett lakan och säta upp det på en vägg inne i stan, men jag ska nog hålla mig.
Annars kanske någon tror att jag är helt lost in space vilket kanske stämmer, delvis.

Du kommer med solsken till mig!

Pirr i magen och lycka.
Äntligen kommer våren med något mer än min pollenallergi... Vill också passa på att ursäkta min dåliga uppdatering men jag tror att min skola kör på någon slags "slå alla 1000 saker i en smäll" så att eleverna dör och vi blir lediga sak. Detta är inte okej. Men jag kämpar på, det kommer bli mer inlägg under kommande vecka men idag är jag så sjukt slut i huvudet efter SvNationella. Skrivning i ca 3 timmar.

Ajöken så länge!

Pang i bygget..?

Jag sitter hemma hos min mormor och morfar Skoplåster för att citera min kusin. Annats för er som är lite bildade så menar jag såklart att jag är i Skokloster.
Det snöar och jag finner inte denna väderlek okej någonstans. Jag blir arg, deprimerad och abnormalt uttråkad. Helt groteskt abnormalt uttråkad för att vara en söndag faktiskt.
Söndagar brukar ju alltid vara tråkiga, sega och det ända man kan tänka på är "i morgon är det skola, en hel vecka till nästa helg" och detta faktum blir ju inte bättre då det snöar och att det är grått och förjävligt ute. Men snart är det påsk, långfredag, skärtorsdagen osv.
Det är då man springer runt om en duracellkanin på E och letar efter påskägg i psykadeliska färger och mönster. Sedan när segern är vunnen så slår man sig ner i soffan med påskägget/äggen och äter godis och dricker påskmust tills man spyr.
Helt underbart tycker jag. Det jag då inte förstår är varför alla ska sätta upp fjädrar i buskar osv. Eller vad påskägg har med korsfästningen av jesus och hans healing back to life. Men detta är inte heller något jag tänker forska så mycket i heller.
Just för att jag är så abnormalt jävla uttråkad.
Titta, nu svor jag också.
God Natt.
Ajöken!

Hjärta = Smärta nu förövrig, en liten förklaring till varför jag inte bloggat på 100 år.

.....

FAN

Identitet

Det här djuret kan jag identifiera mig med. En drömmande, filosofisk (det ser man på ögonen), fantastisk, osmidig sjöko.
Detta är jag.
Nej jag är inte hög.

Lost in Translation

Bilden blev ytterst liten av någon anledning som ännu inte är känd för mig.

Skolan idag, vart ska man börja. Trött, ont i huvudet och även en aningens magkramp. Dels för allt skrattande med Linn och dels för att min mage har gjort uppror emot mig i snart tre veckor och jag börjar bli ytterst irriterad.

För läkarna vet inte om det finns något jag kan göra åt detta problem/bekymmer/åkomma kalla det vad ni vill.

Det är grovt frustrerande och oerhört jobbigt. För jag har svårt att äta, vilket jag iofs skiter i med tanke på vilken jobbig människa jag blir när jag är hungrig. Värre än vad jag är under den perioden fröken röd är på besök.

När ska hon inse att hon inte är välkommen?

Sen så undrar jag när det ska komma en flicka/kvinna/brud/tjej/böna/jänta, in i mitt liv som inte visar sig vara hetero, ett psykfall, känslokall eller bara allmänt korkad och ointresserad. Detta faktum är inte okej, jag känner lite att det bara är sådana personer jag dras till vilket efter tiden inte blir lättare, utan snarare svårare då jag gång på gång på gång på gång, ni fattar, blir ledsen eller om man nu ska vara poetisk "får sitt hjärta krossat". Det här med kärlek kanske bara är en fantasi, en illusion, som det enbart är möjligt för vissa att se och uppleva. Som Matrix. Då Neo med flera är utvalda och vi andra kommer leva ensama hela vårat liv. Men om inget bättre kommer i min väg så ska jag bli Nunna, starta ett HighTech kloster där nunnorna får använda internet, läsa promiskuösa och mörka böcker, ha sex hur mycket det vill, kan ju tillåta satans dyrkan också.. osv.osv. Detta tar i stors sett bort allt som har med kloster att göra, men skitsamma. Kan man kalla Jane Austen för en bra författare så kan man väll ha ett kloster som inte har något mer religon eller tro (läs: om man inte räknar med satanisterna) eller vad tycker ni. Nu säger jag som en cool karl som blev mördad på ett motel: I HAVE A DREAM!

Och förövrigt så har jag tänk på att mina texter är i stort sett så osamanhängande som de kan bli. Förutom när jag har en specifik händelse att skriva om vilket inte händer så ofta då jag sällan upplever riktit bra saker som bör nämnas.

Ajöken!

Plastic Fantastic!!

Idag har varit en ytterst underbar dag. Den finaste på länge faktiskt. Jag träffade Lovisa, en brud jag kännt sen jag var typ tre ?!
Sen vi började gymnasiet så har vi varit lika dåliga på att träffas som David Batra (stavning?) är på att dra skämt. Detta är inte okej, då den här tjejen är en av de personer jag kan vara mest avslappnad med samt ha mest roligt med. Det är helt stört, vi pratar om allt mellan himmel och jord (läs: när jag skriver allt så menar jag ju inte direkt allt, ta inte allt så jävla ordagrant) och det är fint att prata med en människa som inte avskyr mitt umgänge för att jag är bitter... Och nu menar jag inte att jag bara har två kompisar som står ut med min bittra sida, men det finns garanterat folk som jag döljer den sidan för, dels för att jag inte orkar förklara varför det inte finns så mycket hopp för mänskligheten ifall majoriteten ska bete sig som de gör och dels för att tro det eller ej så finner jag det inte passande i vissa situationer att vara mig. Inte för att jag skämms för den jag är, för det gör jag verkligen inte. Utan snarare för att vissa av mina vänner kan ha det lite svårt för att ta mina hårda komentarer om att vissa borde brinna i helvetet och att jag hatar folk som säger: Men se det ifrån den ljusa sidan.
Vilken jävla ljus sida !?. Nu menar jag inte heller att jag är deprimerad och att allt är en ända stor röra av svarta mörka moln, verkligen inte.
Och jag vet inte heller hur jag ska kunna förklara mig själv på så vis att folk förstår, så vet ni vad? Det tänker jag inte göra heller.
Suck on that! Nä men nu kom jag ifrån ämnet lite (ovanligt? nä..) Så jag tänkte samanfatta del hela med små fina komentarer under mina YTTERST vackra bilder.
Den på Lovia är finast för det är hon som person också. Så ni som tycker den är ful för att den är suddig kan ta sig. Vem har bestämt att bilder ska vara i fokus och skarpa hela tiden?


Okej, det här var inte den äckligaste latten jag druckit, men inte den godaste heller. Lite blaskigt kaffe men kanelen och någon annan mystisk krydda räddade den totalt. Jag kommer dricka den fler gånger, garanterat!

Den här semlan dock var en av de godaste semlor jag har ätit på länge. Fluffigt bröd och ÄNTLIGEN ett Café som förstår att man ska vispa grädden med lite mandelmassa samt ha bauta mycket mandelmassa i själva bullen. 5/5 helt klart.

Och här har vi då kvinnan som gjorde min dag. Herre gud vilka lovord jag skriver om dig nu, men det förtjänar du, lätt som en plätt. I kalendern skriver hon förövrig in att vi ska ses nästa torsdag då ska jag även sova över. Lyckan är stor just nu.

Ajöken!

Fjortonde februari.

Hjärta

Orvar för joetjowjeotjaslrhjöltrh

Jag behöver verkligen skriva av mig, så jag kan på en gång meddela er att det förmodligen inte kommer finnas minsta logik i denna text.
Bollnäs, vad gör man i bollnäs 4 veckor på våren.
Ska praktisera i fyra veckor, ensam, kommer inte känna någon där och jag kommer vara ytterst ensam. Det slog mig för en timme sen och jag satt och grät som ett litet barn och babblade på om materialistiska saker som att mitt iPod batteri kommer dö och jag kommer få vara utan musik eftersom jag inte kommer ha en dator. Att jag kommer sakna min säng, att kunna sitta framför datorn och skriva, läsa och lyssna.
Sen kommer jag sakna min hund, och mina vänner, så otroligt mycket så jag kommer nog dö lite inombords. Som tur är så sker detta först om ett år så jag hinner förhoppningsvis vänja mig.
DsfjuiahIOehriohfgisfklhglkshrgurwhtishigos..
Bra ord det där, när man trycker fingrarna mot tangenterna, för även om ordet (läs: den saliga blandningen av bokstäver och ibland siffror) inte blir något, så är det ändå en perfekt beskrivning av vad jag kände just i stunden då jag skrev det.
Så hkfhieahriet på er.


Nu ska jag äta kladdkaka tills jag spyr.
Ajöken!

Här har ni förövrig en bild på en padda som bodde i mormor och morfars damm på deras gamla tomt vid deras gamla hus.
Paddan som jag i hemlighet döpte till Orvar. Han förstog mig han, tror jag i alla fall.
Fick bara nöjet av att träffa honom en gång och det var när jag i sommarnatten nästan klev på stackarn. Då plockade jag upp honom och satte tillbaka honom i hörnet på dammen där han brukar sitta. Har sen dess haft lite dåligt samvete, ty tänk om jag gjorde honom jätte förvirrad så att han tappade lokalsinnet, och att han faktiskt, just i den stunden jag lyfte upp honom, hade planerat att fly. Men på grund av mitt upplockande tappade kollen på norr osv.
Men jag tror att det löste sig för att när sommaren var slut så var även Orvar borta.

Irriterad? Lite kanske...

Jag hatar (läs: fullkomligt avskyr) när man sitter och pratar om sina känslor eller allmänt jobbiga situationer och det ända man möts av är likgiltighet ifrån den personen man konverserar med.
Okej att denna person inte förstår allvaret i situationen men man kan ju försöka, eller?
T.ex när René Magritte boken var såld på myrorna och jag ingick i en liten 24 timmars depression. Då försökte jag förklara för min kära vän hur absolut sorgligt detta var och jag möttes av ett:
- Och ?..... Vad är det undrar jag? Är det så svårt att försöka bry sig, att kanske säga något i stil med: - Oj, vad synd, men finns den inte att köpa någon annan stans?
Då jag sen kan fortsätta och beskriva graden av hur illa detta är just för att det inte går att köpa den någon annan stans. Då skulle jag känna mig nöjd och jag tror nog att min kompis också till en viss mån skulle må ganska bra, då hon stöttade mig i denna svåra tid.
Men icke, så gick det inte till. Hela detta med att visa ointresse till det folk pratar om kan jag förstå, men man behöver kanske inte vara så tydlig med detta. Jag menar när mina kompisar pratar om sina killproblem så kanske inte det är de samtalsämne jag är mest intresserad av, men jag försöker visa intresse, komma med förslag för att hjälpa. Inte fan sitter jag där och bara, och..?. Det är inte bara allmänt efterblivet utan även drygt och oartigt.
Att visa hyfs är inte så svårt, visst kanske det är tråkigt när man (läs: Jag) frågar en lärare varför jag får stötar av min brödrost när jag tar på den samtidigt som diskbänken och denne lärare kommer med århundradets förklaring som varar i en timme. Men man kan ju ändå försöka sitta där och le, och tacka för svaret sen när denne lärare får salivbrist och bestämmer sig för att runda av. Det tjänar faktiskt båda på. Du (läs: Jag) lär dig varför dessa stötar uppstår och läraren känner sig behövd, samt tror att du faktiskt är intresserad av hans lektion.
Båda blir vinnare, och det är faktiskt inte så illa att lära sig saker, eller lyssna på när sina vänner klagar för allt bidrar till kunskap, och kunskap är aldrig fel.

Detta var då dagens smarta tips ifrån mig, eller smart och smart, snarare dagens irritations objekt ifrån mig.
Och för att sammanfatta det hela (mestadels för er som tappa tråden vid brödrosten) så säger jag kort: Visa intresse, även om du inte är jätte intresserad.
Dina vänner uppskattar det, du lär dig (förhoppningsvis något) och ingen kommer förmodligen tycka att du är en dryg arrogant jävel.
Så jag kan ju tillägga att om detta är det du vill vara (dryg och arrogant samt likgiltig) så ska du göra tvärtom. Ignorera alla och kom med dryga kommentarer.
Ajöken !

Constantly talking isn't necessarily communicating

Jag vill bort, så långt ifrån denna trista, gråa vardag som möjligt. Jag är less på ensidiga och tankemässigt begränsade människor. Alla normer och krav som får en att vilja gapa och skrika tills rösten tar slut, klösa på väggarna tills rummet är alldeles randigt för att i någon form känna som att man presterar något som inte förväntas av en.
För att väga upp till allas förväntningar är något jag inte tänker anstränga mig i att göra, för ingen annan har rätt att förvänta sig olika stordåd ifrån mig, annat än just mig.
Det finns ingen som möjligtvis kan veta vad som är en stor bedrift för mig, möjligtvis ifall jag berättar för denne person att:
- Idag gick jag in till fåglarna i skolan, det var riktigt stort för mig.
Då finns det en liten möjlighet att folk kan förstå vilken nivå det hela ligger på. För det finns ingen annan som har någon aning om mina känslor och tankar till punkt och pricka i något fall. Även om jag önskar att jag hade en sådan person i min ficka som jag skulle kunna plocka fram när allt är för jobbigt att prata om, någon som bara förstår genom att titta på mig.
Det skulle vara fint, men denna person skulle jag förmodligen tröttna på ganska fort och skulle nog bara plockas fram vid ytterst pressade situationer. Som när man har haft en riktig skit dag och bara vill ha någon att hålla om. Då skulle man kunna plocka upp denne person ur fickan och krama den personen tills man fått ut alla tankar, utan att ha sagt något.
Nu skenar min fantasi och jag kommer förmodligen drömma om små gubbar som bor i min ficka ett flertal nätter framöver. Man skulle då dessutom kunna få designa denna oerhört sagolika och fabulösa person alldeles själv. Utseende och allt, som passar just efter den sinnesstämningen du har vid det tillfället.

Men nu spårar detta ur kontroll totalt och jag har helt tappat tråden.
Och jag orkar faktiskt inte anstränga mig i att leta upp den heller. För jag är trött, mat-koma ifrån Egalia, huvudvärk ifrån veckans första skoldag och ett allmänt virrvarr av tankar som strömmar i min nu mycket trötta hjärna.
Så det får bli allt ifrån mig denna kväll.

Ajöken!

Françoise Sagan

Denna kvinna skulle jag vilja träffa och fika med.
Françoise Sagan som har skrivit Bonjour tristesse, en av mina nya absoluta favoritböcker.
Den är helt underbar.
Jag är mållös, jag vet inte vad mer jag ska skriva just nu, men fin är den.
Läs den! Annars ska jag dränka er i något, vet inte vad än, men det kommer ju inte vara trevligt i alla fall.

Ajöken!

Kliché

Igår skrev jag detta på min bilddagbok.
Men jag tänkte dela med mig av mina tankar till er som läser min blogg och som inte är bdb slavar.
Så här kommer det:

Att folk tror sig kunna ställa sig in hos en genom att ljuga om intressen, kunskap och dylikt är både patetiskt och jobbigt. Ni behöver inte gilla samma litteratur, konst, musik och te som jag gör. Det är dessutom nästintill omöjligt.
Visst är det underbart att träffa någon som faktiskt förstår storheten i Franz Kafka eller inser den underbara charmen med Myrorna och annan second hand. Eller någon som delar ens tanke om hur underbart det hade varit att leva på 1700-talet i Frankrike, men detta är inget jag kräver. Att ljuga om att du har samma intressen som mig kanske funkar till en början men när du sedan råkar försäga dig om att du inte vet vem Gregor Samsa är fast du "läst" Kafkas Förvandlingen 1000 ggr, då ser jag bara ner på dig som person.

Att inte kunna stå för sig själv, att inte kunna säga: JAG HATAR DINA JÄVLA KONSTIGA BÖCKER, JAG LÄSER BARA KÄRLEKSNOVELLER, gör mig bara grovt irriterad. För det finns ingen chans i denna ynkliga värld att jag umgås med dig bara för de böcker du läser. Jag skiter högaktningsfullt om du inte kan använda ordet Dekadent i en mening, om du ser storheten i Dvärgen av Pär Lagerkvist eller om du inte tycker om att dricka te, jag umgås med dig för den du är. Ovanstående har ingen som helst betydelse, annat än att det kanske är härligt att faktiskt kunan träffa någon som läser samma böcker som en själv som man kan disskutera med. Men jag skulle bli så less över att bara prata om samma sak hela tiden med samma person, VARIATION människor, dert behöver jag. Så jag anntar att det jag försöker säga är den otroliga klichén, våga vara dig SJÄLV, för det är den personen man lär känna och älska. Inte det skalet du försöker vara, för det skalet kommer så småningom att ramla av, och då kommer alla se vem du egentligen är. Hur hårt du än har försökt att dölja det.Anledningen till detta ganska (läs: mycket) onödiga inlägg vet jag inte, hittade bara en post-it lapp på min dator som jag förmodar att jag satt dit själv där det stog:

- Folk som döljer sig själva är inte OK...
Så jag anntar att detta var något mitt undermedvetna ville meddela då jag inte har något minne av att skriva denna gula post.it lapp.

Ajöken!

Slänger in en Stenmark också bara för att jag vill.

För er som inte ser vad det står så står det :
När vi lekte var det nog bara jag som ställde mig frågan: Varför?

Kontroll

Kontroll är något som knappt exciterar i mitt liv. Jag har ingen koll eller kontroll över något känns det som. Det är så frustrerande att inte ens kunna kontrollera sin egen vikt.
Men det är en helt annan historia som jag tänker bespara er denna gång. Livet flyter på trotts detta, vissa bitar mer än andra. Skolan står stilla, kärleken är obefintlig men musiken och mitt ritande är i centrum och det gör mig glad.

Orkar inte utveckla detta mera.
Det var kanske ett litet sånt här :
Hej jag lever fortfarande... inlägg.
Och det riktar jag då till alla er 2 personer som läser min blogg...

Ajöken!

Slänger in en stenmark bara för att jag är snäll.
Och för er som inte ser var det står så står det:

"Som barn satt jag ofta i badrumsfönstret och metade.
Lönlöst, tyckte mamma, som trodde på en slags
mening med livet."

Kaffe, plugg och mycket mys.

(Bilden är på mig och bästis i April när vi var i Japan. Jag vill tillbaka....)

Sitter hemma hos bästis och tittar på X-files medans hon sitter och pluggar: franska, amerikanska OCH industriella revolutionen + något om kina och Napoleon.
Hon är duktig den där tjejen. Själv har min inte fått något gjort under lovet annat än vänner tittande, konversationer, kaffe-nätter och massa annat fullt meningslöst (läs: ytterst meningsfullt för mig). Men jag klarar mig. Anledningen till att det var ett tag sen jag bloggade var att René Magritte boken fanns inte på myrorna, så jag har lite mer eller mindre ingått i någon sorts deprition (läs: inget allvarligt). Sen kan ju min frånvaro bero på att jag fick låna alla 10 säsonger av Vänner av min käre morbror + att jag hittade första säsongen av L word för 99:-.
Det var ett riktigt fynd och det gjorde mig riktigt lycklig. Så flator och roliga repliker, samt Ross och Rachels vankande fram och tillbaka har fyllt mina dagar.

Har även ritat fina gubber, och då menar jag verkligen gubbar. Dom är fina, enlight Lou's mamma så ser dock deras näsor ut som penisar. Och vem vet, någonstans i mitt undermedvetna så tycker jag kanske att killars näsor ser ut som penisar.... Bilder av dessa gubbar och deras penisnäsor kanske dyker upp senare, vad vet jag.
Får se om mitt självförtroende klarar av det.

Det var allt för mig idag. Nu blir det kaffe och jag har en längtan i hjärtat efter "the afternoon tea" som kommer äga rum senare idag.. vid 15.00. Kors i granen, moses i vassen vad härligt det kommer bli.

Ajöken så länge !

Framtidsdrömmar

Det blev inget skrivet igår. Inte för att jag tänker be om ursäkt, för jag vill minnas att jag inte lovat någon dagliga uppdateringar.
Det hela var bara ett konstaterande, så att ni vet att jag är medveten om gårdagens icke befintliga inlägg.

Idag ska jag för första gången på länge träffa en mycket kär vän till mig. Ingrid heter hon, fika och sen middag hemma hos fröken söt.
Det låter som ett makalöst sätt att tillbringa denna måndag. Och det slog mig precis att om exakt en vecka så är jag tillbaka i skolan.
Halva gymnasietiden avklarad vilket känns skönt. Efter gymnasiet så blir det litteraturhistoria, konsthistoria och filosofi. Det ser jag helt otroligt mycket fram emot. Allra helst, en liten dröm jag har, är att få gå på collage i USA eller England.
Det skulle vara helt underbart, att få välja intressanta kurser, som poesi och ovannämnda kurser som skall läsas efter gymnasiet.
Dricka kaffe hela dagarna, plugga, läsa och framförallt träffa människor som värderar bra litteratur och konst lika mycket som jag själv gör. För tro nu inte att jag är någon galen "I love school" unge. Det är bara att hela collage livet lockar så ofantligt mycket.

Nu sitter jag här och hoppas att Ingrid ska höra av sig snart. Det börjar bli ytterst trist att sitta här hemma när man inte har något att göra och dessutom så har jag en sån ofantlig craving efter Cafe 60's Chai-Latte. Gudars, det är kärlek i en kopp. Den är enorm, så löjligt god och man kan nog kort säga att det är det närmsta lycka i flytande form man kommer (läs: så länge man inte är en onykter alkoholist, men samtidigt måste jag tillägga att bara för att man är alkoholist (onykter sådan) så betyder inte det att man gillar att dricka.. sak samma, jag tror ni förstår vad jag menar).
Sen så MÅSTE jag till myrorna (lägg märke till att måste står i enbart stora bokstäver för att riktigt uttrycka måstet i det hela). Jag ska ha den där Magritt konstboken.
Annars tror jag att jag dör lite inombords. Nu är jag hungrig och inser dessutom att jag inte har tagit min morgon kopp med grönt te än.
Attans, bäst att jag skyndar mig, annars blir frukost koppen blandad med den potentiella lunchkoppen och då är jag rädd att hela dagens balans kommer infinna sig i kaos för att vara ärlig. Så kortfattat är det bäst att jag skyndar mig.

Ajöken!

Den här bilden är så bra på så många sätt. Har blivit lite som att jag lägger upp en Stenmark bild varje dag. Att detta kommer hålla i sig vet jag inte, men än så länge så ser det ljust ut.
Nu ska jag iväg på bio x 2 + middag med Louise, min bästa vän.
Det blir New Moon och Avatar, som jag har längtat efter den sistnämnda. Lika mycket som ett barn (läs: Jag) längtar efter snö.
Nu har det i stort sett varit snö i Kungsängen sen en vecka innan jul. Det är nog nytt rekord på mina senaste år. Men nu måste jag bege mig, annars kommer jag sent till pendeln.

Men när jag ändå nämner film så är Ballet Shoes en av de finaste filmerna jag har sett. Med allas våran Emma Watson (läs: Hermione i Harry Potter)
Se den. Vackra kläder, fina repliker och den är riktigt mysig!

Ajöken!

Förövrigt.....

Den som köper denna väska till mig kommer jag att älska innerligt.
Gul fjällräven , kånken som den heter så fint.
Den är stor (50 liter) och jätte bra att ha skolböcker i.. och annat.

Sitter och tittar på Kalle och Chokladfabriken.
Johnny Depp levererade precis den mycket svårslagna repliken:

”Everything in this room is eatable. In fact even I am eatable, but that is called canabalism my dear children and is frowned upon in most civilizations.”

Ajöken!

Nytt år, Jesus och baksmälla.

Bilden säger så ofantlig mycket i min mening, men det har inte riktigt med saken att göra, eller kanske lite. För lite ångest har jag efter gårdagens fest. Egentligen helt obetingat, men sak samma. Man kan inte hjälpa hur kroppen känner är, för då hade jag gjort något åt det för länge sen. Och än en gång, godhjärtad som jag är så kan jag skriva undertexten till bilden för er som har dålig syn: En del är för dumma för att ha ångest. Det är smart.

Men nu är det såhär att jag har börjat tänka, som jag förmodligen gör alldeles för ofta och jag har kommit fram till att Jesus, det var förmodligen en hyvens kille.
Inte för att jag är kristen, jag skulle vilja tro på gud men min cyniska och bittra sida är alldeles för mycket emot det. Jag skulle snarare säga att jag, precis som 95% procent av Sveriges befolkning, tror på "något". Ni vet, något ospecifikt som man inte behöver sätta namn på, för att namnge sin religion kan ju leda till konflikter och jobbiga diskussioner.
Men åter till Jesus, ni vet, snubben med skägget som kunde gå på vatten ? Precis, han ja. Inte för att jag kände honom, men det hade varit härligt att ta en fika med honom. Diskutera lite hur han tänkte med hela skapelsen och sådär. För han måste ju varit väldigt motiverad för att kunna skapa världen på 6 dagar. Mycket, mycket, och för att tillägga mycket imponerande.
Jag tror att min första fråga skulle vara:
-Hur kommer det sig att kvinnor som INTE vill ha ansiktsbehåring (läs: Mustasch) har det, och den är ju inte särskilt snygg. När kvinnor som jag vill ha en mustasch (läs: enbart när jag sitter i en park med ett plommonstop, min pipa och Franz Kafka i högsta hugg). Och varför kan inte ansiktsbehåring (läs: än en gång, mustasch) vara något man kan frammana bara för att man vill.
Nu vill jag inte att folk ska tro att jag har en fetisch för mustascher, för det har jag inte.
Det är bara det att jag har en liten förkärlek till allt som är gubbigt, gammalt och allmänt coolt.
Vad själva handlingen i det här inlägget tog vägen vet jag inte.
Jag kan ju skylla på min måttligt roande bakfylla eller att jag helt enkelt är relativt mongo i huvudet. (Och jag menar inget illa med att använda ordet mongo, det är bara ett så bra ord för att uttrycka mina känslor)
Här har vi då en bild på Jesus, Jesus Kristus framställd på en grekisk ikon av pantokrator-typ.
Har då ingen aning om vad det betyder, men det står så på sidan där jag hittade bilden.
Och visst ser han cool ut. Väldigt världsvan, haha, försök till skämt (läs: misslyckat)

Ajöken!